Frank Miller's Sin City

"Sin City" är en frossa i serietecknande, fast på vita duken. Självklart kräver det sin regissör att adaptera en serie av giganten Frank Miller, och Robert Rodriguez gör det med bravur. (Han har givetvis, som vanlig, fått lite hjälp av Quentin Tarantino på ett hörn.)
  Frank Miller har varit serietecknare (och serieförfattare) sedan 70-talet, åt bland annat Marvel och DC. Han har, förutom Sin City-sviten, jobbat med storserier som Daredevil, Batman och Wolverine. I filmen möter vi tre olika Sin City-berättelser (eller om det kanske är tre och en halv?) som på ett rätt snyggt sätt försiktigt löper i och över varandra.
  Rodriguez har inte gjort någon film, var jag vet, sedan "Once Upon a Time in Mexico" (2002), och den måste väl betecknas som ett rätt misslyckat projekt. Med "Sin City" håller han sig inom den genre han så ofta förknippas med: snygg splatter med lätt övernaturlig ton, tydliga och våldsamma karaktärer med stora pistoler, snygga lättklädda tjejer och bedövande snyggt foto.



Rollistan är mäkta imponerande: Bruce Willis, Mickey Rourke och Clive Owen spelar de tre huvudkarakärerna, Jessica Alba och Brittany Murphy foxiga tjejer och Benicio Del Toro, Elijah Wood och Rutger Hauer gör tre elaka och kallhjärtade badboys.
  Om jag uppfattat allt rätt har Rodriguez både filmat och klippt själv. Bilderna går i olika svartvita toner, med detaljer i starka färger. En klänning som är röd, ett öga som gnistrar i isblått eller ett svallande gult hår. Det är fotot som är filmens stora behållning. Handlingen är, om inte ointressant så i alla fall oengagerad - den verkar mest vara där för att skapa fina fighter eller läckra scener. Trots den stjärnspäckade line-upen är det ingen av skådespelarna som gör riktigt bra ifrån sig, både Owen och Willis är lika träiga som vanligt. Egentligen är det bara Del Toros polis som sticker ut (även bokstavligen då Toro fått både förstorad haka och jättenäsa av Rodriguez).
  Filmens riktiga bottennapp är de fruktansvärda kvinnoporträtten. Även om kvinnorna i Millers serier inte är mycket att ha (som karaktärer i alla fall) blir det extra påtagligt att de i filmen endast är där för att visas upp. Samtliga kvinnor är strippor eller horor och, trots att det både regnar och snöar, aldrig iklädda speciellt mycket mer än nätstrumpor eller mystiska band som löper över brösten.
  Det här är dock ingen dålig film, och det är som sagt helt tack vare fotot. Om det gick skulle jag pausa i princip varje scen, skriva ut dem på affischpapper och slänga upp på väggarna. Så vackert är det. Mina två svagheter när det gäller film är just foto och manus, och när manuset inte alls håller (som i den här filmen) är det underbart att man i alla fall kan falla tillbaka på bildbearbetning, färgkorrigering och fantastisk ljussättning.

Sin City har premiär i Sverige den 20 juli. Håll utkik efter de rejält tuffa affischerna!