Äntligen The Hitchhiker's Guide to the Galaxy!

Så har The Hitchhiker's Guide to the Galaxy äntligen premiär - i alla fall i USA*. Vi i Sverige får vänta ända till den 27 juli på att få sätta tänderna i filmen. Men redan nu finns det en del att dreggla över.
  I rollistan till filmatiseringen av Douglas Adams kultklassiker ser vi bland annat Mos Def som Ford Prefect, Martin Freeman som Arthur Dent, Sam Rockwell som Zaphod Beeblebrox och Zooey Deschanel som Trillian. Bakom regin står Garth Jennings som tidigare mest verkar ha gjort musikfilm? Här kan du läsa en intervju, från den 7 mars, med regissören.
  För er som inte kan vänta till den 27 juli så finns trailern för filmen här. Filmens egen webbsida här. Dessutom finns det ett gäng fejkade Liftaren-bloggar. Här är Arturs blogg, Zaphods blogg och gullige Marvins blogg. Jag har inte riktigt förstått poängen med bloggarna, men de är rätt kul att läsa.
  Dessutom har det redan nu kommit ut en bok med det extremt långa namnet The Hitchhiker's Guide to the Galaxy: The Filming of the Douglas Adams Classic som helt enkelt handlar om just filmens tillblivande. Så här står det om innehållet:

The 400 color photos, sketches, storyboards and artwork (much of which hasn't been seen before) reveal the project's massive scope.

Här och här kan du se bilder från boken.
  Vidare så finns det förstås en del officiella och icke-officiella webbsidor som rör filmen. Här är Douglas Adams egen sida. Och här är en svensk, mycket ambitiös, fansida. Dessutom har det nu börjar dyka upp filmsidor som den här, som skryter med att de är "The first non official hitchhiker's movie website".
  Efter denna massiva länkdumpning passar det bra att avsluta med ett rykte, Liftaren kommer att få åtminstonde en uppföljare! Så här skrev Financial Times i går:

Walt Disney is considering production of two multi-million dollar sequels to Hitchhiker's Guide to the Galaxy, the cult satire due to be released today - seven years after the film rights were sold to the US entertainment group by Douglas Adams, the author of the series.
Robbie Stamp, executive producer of the film and Mr Adams' business partner, said a trilogy was being studied following positive preview responses to the long-awaited film. "There are more books in the series and we believe there could be a really good trilogy," said Mr Stamp.

* Filmen hade premiär den 20 april i England.

Sin City får uppföljare

Redo för en tvåa? Och en trea?
När jag såg Sin City för första gången kändes det rätt givet att det skulle komma en tvåa. Det finns ju helt klar mer att hämta från Frank Millers Sin City-produktion.
  Nu går ryktern heta om både en två och trea. Kul! Så här skriver The Movie Blog:

Robert Rodriguez will be shooting back to back sequels for SIN CITY 2 and 3 starting February of next year for a release presumably summer of 2007.

Jag har dock inte hittat några uppgifter som bekräftar ryktet, dock står det så här på filmsidan Rope of Silicon:

Getting it out of the way quickly Rodriguez told me himself that he is fully prepared for a sequel to Sin City and when asked if he could get the cast back he quickly replied, "Oh hell yes."
  This was also confirmed by Clive Owen when I asked him if he would be willing to return to the city of sin, "Of course I would," he said, but is he signed on for more? "No, there are a few whisperings coming from Rodriguez over there. If he asked me I would go with him. Because like I told you; I was blown away by the movie."

Så det är bara att hålla tummarna och hoppas att den mörka men otroligt vackra Sin City-världen får både en andra och tredje chans.
  Läs gärna min utförliga Sin City-recension. Filmen har premiär i Sverige den 20 juli.

The Stanley Kubrick Archives

Den här boken är ett absolut måste för alla Stanley Kubrick-fans. [Via Mymarkup] Den är strålande snygg och innehåller bland annat en mängd vackra bilder (över 800 stillbilder från filmer) från hela Kubricks filmproduktion, massor av bakgrundmaterial till filmerna samt en mängd material från Kubricks arkivsamlingar som manus, skisser, anteckningar och brev. Dessutom har boken en cd med en 70 minuter lång intervju med Kubrick från 1966. En riktig frossa med andra ord!
  Dock är jag lite skeptiskt till den här bonusen, som finns med i den första tryckningen av boken. Får man verkligen klippa sönder Kubrick-film!?

Books in the first print run will each include a twelve-frame film strip from a 70mm print of 2001: A Space Odyssey owned by Stanley Kubrick.

  Boken bör kosta strax över 1000 kr och finns bland annat att köpa här och här.

Tv-spel som film

Ingen har väl vid det här laget missat att skräck-tv-spelet Silent Hill ska bli film. Produktionen är i full gång och rollbesättningen är så gott som klar: Radha Mitchell, Sean Bean, Laurie Holden, Deborah Kara Unger, Kim Coates and Tanya Allen [enligt Coming Soon]. Filmen börjar spelas in nu på måndag i Toronto.
  Regissör är fransmannen Christophe Gans, som bland annat gjort läskiga filmer som Necronomicon (1994) och Crying Freeman (1995).
  Fan-sidan Silent Hill: Centralia (japp, filmen har en hängiven fan-sida redan innan den ens är klar) har varit ute på inspelningplatsen och plåtat de otäcka miljöerna som ska bli Silent Hill. Det är lite osäkert när filmen kommer ut i biograferna (vi får nog vänta i alla fall ett till två år) men det är redan nu givet att den kommer att bli rejält otäck.

Kan du se zombierna välla fram över gatan?
Av de många filmer som har sitt ursprung i ett tv-spel tycker jag nog att merparten misslyckas rätt rejält. Bland några av bottenappen finns Lara Croft: Tomb Raider (2001) (varken spel eller film är speciellt intressanta), Mortal Kombat (1995), Final Fantasy: The Spirits Within (2001) (fungerade väl så där) och jättefloppen Super Mario Bros. (1993).
  Den enda tv-spel-till-film som jag egentligen tycker har lyckats fullt ut är Paul W.S. Andersons Resident Evil (2002) (ettan, inte tvåan!). Nu har ju den killen i och för sig gjort just Mortal Kombat, men å andra sidan har han gjort både Event Horizon (1997) och Alien Vs. Predator (2004) som ju är någorlunda ok filmer.

Svt visar Aronofsky x 2

Ikväll visar Svt2 Darren Aronofskys Requiem for a Dream (2000), klockan 22:30. Jag har faktiskt, tro det eller ej, inte sett filmen. Men jag är övertygad om att den är mycket bra och ska definitivt se den ikväll.
  Filmen är baserad på Hubert Selbys roman från 1968 och handlar i korthet om fyra människor som är fast i olika beroenden, från tv till knark. Filmen ska vara mycket otäck, men vacker, om missbrukets innersta väsen. Fotografen Matthew Libatique använder sig av en kamerateknik han kallar "Snorri-Cam", han fäster kamera direkt på skådespelarens kropp. Det kan nog bli en rätt ryckig och hisnande film. Det gäller att välja sitt filmgodis med omsorg, med andra ord.
  På fredag visar Svt1 Aronofskys film Pi (1998), klockan 00:05. Jag tycker att det är lite väl sent, inte många kommer att orka sitta upp och titta på en sådan mörkmurrig och bitvis rätt långsam film. Synd, Aronofskys filmer förtjänar bättre sändningstider.
  Hur som helst, för Pi vann Aronofsky priset för "Best Director" på 1998 års Sundance Film Festival. I filmen försöker matematikern Max Cohen se ett mönster i börsiffror och råkar, efter ett datorhaveri, få fram ett nummer som visar sig vara högst åtråvärt. En riktigt spännande story för alla oss som tycker att det finns något mystiskt över talet pi.
  Darren Aronofsky spottar inte direkt ur sig filmer, men under nästa år kommer, förhoppningsvis, hans The Fountain, med storskådisar som Hugh Jackman och Rachel Weisz.

Whatever happened to Corey Haim?

Tuffa killar mot droger? Sure! Corey Haim och polaren Corey Feldman i San Diego i mitten på juli 2004.
I går på femman pratades det som vad som egentligen hände med barn/tonårstjärnan Corey Haim. Han verkade så lovande på 80-talet med filmer som Lucas (1986) och The Lost Boys (1987). Själv var jag heltokig i License to Drive (1988) - jag har antaligen sett den filmen över hundra gånger på en repig och sliten vhs.
  Som de flesta säkert vet blev Hollywoodlyckan lite för mycket för Corey som, bland annat tillsammans med sin namne och vän Corey Feldman, började röka, kröka och snorta lite för mycket. Vid 16 års ålder var han på topp och livet var underbart.
  1989 insåg Corey Haim dock att det var dags för rehab. Filmproduktionen gick ju lite så där och filminspelningarna tog längre tid än planerat eftersom Corey alltid var hög. Tyvärr genomförde han inte behandlingen fullt ut.
  1998 gjorde Haim den fantastiska lilla filmen Me, Myself and I. En mer eller mindre hemmasnickrad dokumentär som skulle visa att han numera helt slutat med droger. Givetvis bevisar filmen raka motsatsen.
  Corey Haim gjorde bra ifrån sig på 80-talet. De var faktiskt riktigt bra filmer, i sin lite rosagulliga genre. Men på 90-talet måste han kokaindomnade omdöme ha sviktat helt. Haim gjorde den ena filmfloppen efter den andra; Fast Getaway (1991), Life 101 (1995), Snowboard Academy (1996). Listan kan göras lång, killen har ju trots allt gjort över 35 filmer!
  Det goda livet fungerar ju relativt bra, i alla fall så länge man har pengar. Men om man inte lyckas göra några nya filmer för att man ständigt är hög så tar pengarna slut. Och 1997 var Corey Haim helt bankrutt. Med en skuld på 104000 dollar till I.R.S, över 100000 i skatteskulder i Kalifonien och med en mängd obetalada läkarräkningar var partyt definitivt över. Enligt uppgifter hade Haim rätt få tillgångar att räkna med; en 1987-års BMW, runt 100 dollar i kontanter, kläder för ett värde av runt 750 dollar och runt 7500 dollar i fastigheter och royaltys. Det blir inte mycket knark av det - om han inte planerade att gå runt naken, och till fots.
  Efter 15 misslyckade försök att sluta med droger hamnade Corey tillslut i koma efter en överdos 2001, som han vaknade upp ifrån. Enligt ryktet skulle det ha satt stopp för mer knark, men det är osäkert hur det egentligen ligger till. Corey lyckades i alla fall spela in en film förra året; Universal Groove (2004). Nu går ryktena heta om att det planeras en uppföljare till The Lost Boys (1987) - men än så länge verkar det bara vara löst snack.

För mer Corey:
Om dokumentären.
För kort filmklipp.
För fansen.
Söta bilder från 80-talet, och en del pinsamma nakenbilder.

Sliskigaste filmcitaten

Som ni säkert sett har vi ett gäng filmcitat som slumpas fram i menyn till vänster. I jakt på nya citat hittade jag den här listan över de sliskigaste filmcitaten någonsin. Och ja, de är riktigt sliskiga.
  Det var runt 2000 brittiska biobesökare som 2004 fick rösta fram resultatet. Så här står det på filmsite.org angående undersökningen:

Respondents were asked: "What are your top three cheesiest moments in film?" Warburtons [som låg bakom undersökningen] reported that surveyed women opted for romantic comedy moments from films such as Notting Hill (1999) and Jerry Maguire (1996), while men preferred silly scenes from action flicks like Top Gun (1986) and Braveheart (1995). Despite the gender divide, 33% of the overall vote unanimously agreed on the Titanic (1997) yell as the cheesiest moment. With Patrick Swayze's film performances and lines in both Ghost (1990) and Dirty Dancing (1987) accounting for 44% of the total votes received, he became the undisputed 'King of Cheese'.

TOPP TIO ÖVER DE SLISKIGASTE CITATEN:

1. "I'm the king of the world!"
- JACK DAWSON (Leonardo DiCaprio) with young ROSE DEWITT BUKATER (Kate Winslet) in Titanic (1997)

2. "Nobody puts Baby in the corner."
- JOHNNY CASTLE (Patrick Swayze) about FRANCES "BABY" HOUSEMAN (Jennifer Grey) in Dirty Dancing (1987)

3. "Is it still raining? I hadn't noticed."
- CARRIE (Andie MacDowell) to CHARLES (Hugh Grant) in Four Weddings and a Funeral (1994)

4. "I love you."
"Ditto."
- MOLLY JENSEN (Demi Moore) and SAM WHEAT (Patrick Swayze) in Ghost (1990)

5. "You can be my wingman any time."
- TOM KASANZKY (Val Kilmer) to LT. PETE MITCHELL (Tom Cruise) in Top Gun (1986)

6. "I'm just a girl standing in front of a boy asking him to love her."
- ANNA SCOTT (Julia Roberts) to WILLIAM THACKER (Hugh Grant) in Notting Hill (1999)

7. "Today we celebrate our Independence Day."
- US President THOMAS J. WHITMORE (Bill Pullman) in Independence Day (1996)

8. "They make take our lives, but they will never take our freedom!"
- WILLIAM WALLACE (Mel Gibson) in Braveheart (1995)

9. "You had me at hello."
- DOROTHY BOYD (Renee Zellweger) to JERRY MAGUIRE (Tom Cruise) in Jerry Maguire (1996)

10. "You're a godsend, a saviour."
"No, I'm a postman."
- A BLIND WOMAN to the POSTMAN (Kevin Costner) in The Postman (1997)

Helgens filmdump

Det blev en hel del filmer i helgen, även fast jag trotsade mina instinkter och struntade i Stora biodagen (som vi skrivit om här och här) i söndags till förmån för kaffe i solen.
  Vissa dumpar länkar på sina bloggar, vi dumpar filmer. Här kommer helgens skörd, för Eli:

Anchorman: The Legend of Ron Burgundy (2004)
Sexistisk komedi om Ron Burgundy (Will Ferrell), en nyhetsuppläsare på 70-talet, som tagit San Diego med storm och nu plötsligt får konkurrens av foxiga journalisten Veronica Corningstone (Christina Applegate). Kärlek, och konflikter, uppstår så klart. Den här filmen är inte speciellt kul och totalt sanslöst korkad. Då och då glimmar den till, men överlag är det riktigt riktigt dåligt. Att Will Ferrell själv varit med och skrivit manuset verkar inte bara rimligt, med tanke på nivån, utan även bevisa att han nog ska hålla sig till Saturday Night Live. Ett litet extra plus dock för att hela komedigänget (Jack Black, Ben Stiller, Luke Wilson och Vince Vaughn) dyker upp i filmens enda riktigt roliga scen - ett stort slagsmål mellan rivaliserande nyhetsredaktioner.
Med fasa upptäckte jag nyss att det verkar komma en tvåa: Wake Up, Ron Burgundy: The Lost Movie. Jobbigt.
Betyg: Se den när filmen kommer på tv om ett och ett halvt år.


The Clearing (2004)
Men en rejält bra line-up borde den här filmen (om rik man som kidnappas) har varit en succé. Robert Redford spelar kidnappad, Helen Mirren hans desperata fru och Willem Dafoe förvirrad kidnappare. Men filmen vill inte riktigt ta sig, och även om man då och då undrar hur det går blir det aldrig spännande. Dafoe är bra, som alltid, men det är synd att Redford, som så sällan kommer med nya filmer, inte väljer roller där han får mer utrymme. Det här är en film som vill så mycket men inte levererar full ut. Kanske att regissören Pieter Jan Brugge ska gå tillbaka till producentjobbet, där han har många bra filmer bakom sig; The Vanishing (1993), The Pelican Brief (1993), Heat (1995) och The Insider (1999).
Betyg: Hyr den om filmen du egentligen ville se är uthyrd i videobutiken.


The Motorcycle Diaries (2004)
Vacker och poetisk film om den resa som Ernesto "Che" Guevara och hans bästa kamrat Alberto Granado gjorde genom Sydamerika på 50-talet. Troligtvis var det den resan som la grunden till Guevaras politiska idéer som sedan mynnade ut i kubanska revolutionen. Film med mycket bra manus, vackert foto och bra skådespel med upcomer Gael García Bernal (Bad Education (2004) som godhjärtade Che. Filmen är baserad på Guevaras reseberättelser och materialet är ömsint behandlat.
Betyg: Visst har du redan sett den på bio? Annars: se omedelbart!


The Interpreter (2005)
Det börjar som sagt ta slut på Sean Penn-filmer, så passa på att se den här. Nicole Kidman spela tolk med FN-högkvartet som arbetsplats och råkar höra ett samtal om ett planerat mord på en afrikansk president. Penns FBI-agent hoppar in och försöker utröna om Kidman talar saning. Som vanligt i den här typen av politiska thrillers tycks ingen riktigt veta om krutet ska läggas på just politiken eller på thrillern. Här blir det lite av båda, vilket som vanligt slutar i ett rätt blekt resultat. Kidmans tolk är ointressant - vi får bara veta så pass mycket att det motiverar hennes handlingar men vi börjar aldrig bry oss. Penns agent är skickligt spelad, men även där vill jag veta mer. Hans fru har inom loppet av bara två veckor lämnat honom, kommit tillbaka och sedan dött i en bilolycka. Hey, det där är ju intressant! Lämna oss inte med bara den informationen! I slutändan förväntade jag mig nog mer av regissören Sydney Pollack.
Betyg: Se på bio om du verkligen gillar Sean Penn - om inte fungerar den toppen på video.


Alexander (2004)
Personligen börjar jag bli rätt less på den här typen av film. Den ena storregissören efter den andra verkar ha ett sug efter mytologiskt kostym-action. Det blir sällan speciellt bra, om än antaligen jäkligt dyrt, och när nu Oliver Stone gör sin variant blir jag trött på en gång. Över två och en halv timme fulla med strider, rustningar, marcher och Colin Farells trumpna uppsyn. Och vad är grejen med Angelina Jolies dialekt? Det enda som egentligen intresserar i filmen är den, Hollywoodiskt diskreta, gayvinkeln. Jag sitter faktiskt i soffan och önskar att någon med lite fananamma därborta i LA hade (ehum) stake nog att göra en gayvariant fullt ut. Det hade varit nytt och intressant.
Betyg: Hyr den absolut, om du gillar erövringar och män i rustning och långa namn - vänta annars tills tv köper in den.

Orlando Bloom fast i sin rustning?

Vad är det egentligen med unga manliga skådisar och kostymfilm? Varför lockar det så? Jag förstår givetvis att det är en barndomsdröm som går i uppfyllelse. Vem har inte velat klä ut sig till riddare, pirat eller prinsessa?
  Nu tycks det dock som att vissa skådespelare fastnar i genren mer än andra. Orlando Bloom till exempel. Han gjorde succé i Sagan om ringen-filmerna. Men nu? Tja, det är som att han mer eller mindre gör nya varianter av Legolas Greenleaf, om och om igen. Någon måtta med att leva ut sina barndomsdrömmar måste det väl ändå finnas? Har någon ens sett killen i ett par vanliga jeans?

Bloom gillar verkligen att klä ut sig.
Orlando Bloom började sin kostymbana som spoling med hög hatt i Wildes (1997) 1800-talsvärld, fortsatte snabbt som långhårig alv i Sagan om ringen-filmerna. Jag antar att han blev rätt förtjust i de där löst sittande kläderna och gjorde den fäktande Will Turner i Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (2003). Sedan blev det dags för hårdare tag och rustningar med Troy (2004) och Kingdom of Heaven (2005).
  Nöjer han sig där måntro? Man får ju hoppas det. Under tiden blir det stor piratfrossa med både Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest och Pirates of the Caribbean 3. (Om jag ska vara helt ärlig så minns jag inte att ettan var så bra att den förtjänar både en tvåa och en trea. Men något måste ha gått rätt, för Johnny Depp ställer upp på båda uppföljarna.)
  Det är få skådespelare som kan hålla jämna steg med Bloom i jakten på kostymen. En som lyckas rätt bra är Joseph Fiennes. Hans nisch verkar vara mer åt krås-skjorthållet. Med filmer som Elizabeth (1998), Luther (2003) och The Merchant of Venice (2004) bakom sig är killen ju lite av en expert.
  Liam Neeson har också gjort rätt bra ifrån sig med kostymfloppen Rob Roy (1995), Star Wars: Episode I - The Phantom Menace (1999) och Kingdom of Heaven (2005). Nu väntar jag bara på att brittiske Colin Farell ska få mersmak efter all blodspill i Alexander (2004).
  Själv har jag inget emot den här typen av kostymfilmer, så länge regissören lyckas hålla nere filmen under två timmar och blanda upp alla stridscenerna med något som kan roa oss som tröttnat på svärd och svettiga rustningar.

Sean Penn lämnar filmbranschen

Inget mer Hollywood för Sean Penn.
Sean Penn är en gigant. Inget snack om saken. Han har gått från bråkstake (när han var gift med Madonna på 80-talet) till sympatisk antiBush-hjälte.
  Att Sean Penn nu väljer att lämna Hollywood är svårt för oss Penn-fans. Killen är ju som gjord för filmbranschen! Han började med tonårsroller i filmer som Fast Times at Ridgemont High (1982) men vann snabbt erkännande efter svåra Dead Man Walking (1995) och hyllade The Thin Red Line (1998). Det är klart att han gjort några felsteg (offentliga slagsmål och Shanghai Surprise (1986) men på det hela taget är han en viktig del av det politiskt medvetna Hollywoods ryggrad. Till exempel köpt han 2002 en annons i Washington Post, för 56000 dollar, där han i ett öppet brev vädjade till Bush att sakta ner kriget mot Irak. Han har även, trots sitt bråkiga förflutna, sagt kloka saker som:

If the primary statement of the film is that if you have good abs it's OK to kill people, I pass.

Det är något med de där trötta tunga ögonlocken och den lite snipiga munnen som gör Penn så genialisk. Han kan verkligen konsten att spela Sorg. Och det är just i de filmer där han tycks ha hela världen på sina axlar som han gör sig allra bäst. Han är fantastisk som svårt sjuke Paul Rivers i 21 Grams (2003), helt övermagisk som Jimmy Markum som förlorat sin dotter i Mystic River (2003), filmen som han vann sin enda Oscar för, och fullständigt bedårande som efterblivne Sam Dawson i I Am Sam (2001).
  Men nu är det alltså slut. Inget mer Penn på bioduken. Trist. Men killen motiverar i alla fall sitt val bra. Så här sa han till nyhetstjänsten Wenn i början av april:

The first week back, you want to make up for all the time you spent away from the kids - mistake. You have to pretend you're still away except you're not, so you just sleep and they come to see you, otherwise you're ill. This one (All The King's Men) has been extremely rough. I'm pretty burnt out and I'm going to have a couple of years off at least now.

Här i Sverige är det lite av en Sean Penn-frossa just nu. Han är aktuell i två filmer på bio. The Interpreter (2005), som är en helt ok thriller tillsammans med Nicole Kidman och hyllade The Assassination of Richard Nixon (2004) (den går vad jag vet än så länge bara på biografen Sture i Stockholm). Inte nog med det, vi har ytterligare tre filmer att se fram emot innan Penn-abstinensen kan slå ut med full kraft; The Last Face (2005), In Search of Captain Zero (2005), All the King's Men (2005).
  Jag har dock lite svårt att tro att Penn kan lämna sitt yrke helt. Jag gissar på en comeback runt år 2020 när han yngsta barn (Dylan Frances) börjar närma sig 30-årsåldern. Fram till dess får man väl se till att dvd:n går varm med några av Penns klassiker.

Stora biodagen

Ingen har väl missat att det är Stora biodagen imorgon? Det är ett (ehm!) kommersiellt jippo som ordnas av biografägarna och Sveriges filmdistributörer. Det innebär att det är halva priset på alla biobiljetter på SF och Sandrews imorgon. Och Filmhuset i Stockholm har specialvisningar för bara runt 10-20 kronor.
  Så passa på, grabba tag i alla du känner och satsa på en heldag i mörkret!

Tips för heldagsbio:
1. Sitt still och sitt rakt. Om man planerar att se runt fyra fem filmer på en dag kan man inte börja tjorva och greja i biostolen. Sitt så still du kan och låt kroppen bara vila. Sträcka på dig kan du göra i pauserna.
2. Sitt aldrig (aldrig!) med benen i kors (alltså med det ena benet över det andra knäet). Inget är så förödande för knäna när du ska sitta i samma ställning i runt 10 timmar.
3. Sitt mitt i salongen. Då får du inte kramp i nacken.
4. Välj salonger med extra plats för benen. Biopalatset, Skandia, Grand (i Stockholm) med flera har mittrader med extra benplats.
5. Skippa biogodiset helt. Då slipper du magkramp (eller gaser) och sockerchocken. Om du ändå skulle råka äta för mycket - tänk på att lossa bältet och knäppa upp byxorna direkt när du har satt dig.

Filmstjärnor som bloggar

Fenomenet blogg växer allt mer och har nu tagit sig från biblioteken och pojkrummen och hela vägen in till Hollywood. Visste du till exempel att både Bruce Willis och Mr Arkiv X bloggar? Och att Jeff Bridges tecknar sin blogg? Trodde inte det.

David Duchovny podcastar i sin blogg.
Skådisen och regissören David Duchovny (Mr Arkiv X) har haft en blogg sedan den 19 februari i år. Även om bloggen från början egentligen verkade tillhöra hans senaste film House of D, så tycks Duchovny allt mer själv ha tagit över bloggen. Han uppdaterar relativt ofta och har en mycket vänlig och ärlig ton. Inget "Hey, Hollywood, I am a star"-skitsnack inte. Duchovny gör dessutom något så udda som att podcasta (nåja, det är väl typ det han gör) vissa av sina bloggposter. Snacka om att killen ligger långt framme!
  Så här skriver Duchovny när det bara är några dagar kvar till premiären på House of D:

finally here. opening day. 3 hours away actually from the first public playing of house of d. a movie is like a child. you nurture it and support it but one day it has to leave home and make it on its own.

Träskallen Bruce med oväntat djup.
Mitt andra filmstjärneexempel är något oväntad. Vem trodde att träskallen Bruce Willis bloggade!? Det kanske är en fördom, men det känns knappast som att gamle Brucan själv knåpat ihop sidan. Den är stilig och flashig (inte i den tekniska bemärkelsen, dock) och Bruce skriver långt. Alldeles för långt. Jag hade ingen aning om att karln hade så mycket att säga! Dessutom är han den enda (av mina exempel här) som tycks skriva totalt fritt från skallen. Texterna är fulla av slang och udda grepp. Kul! Han har helt klart mer i sig än sina träiga filmroller.
  Till exempel avslutar Bruce sitt senaste inlägg, om att han varit i Las Vegas så här:

I intend to add more to this NFL, but that's enough for tonite's episode... so,to use Pop's phrase, I will end with a
Wheeeeeeeee!!!!!
your pal,
bw

Zach Braff skriver med humor.
Lite mer väntat är kanske att skådespelaren och regissören Zach Braff (Scrubs ni vet?) bloggar. Även hans blogg har sitt avstamp i en film, Garden State, men tycks förlänge sedan växt bortom sin film. Han uppdaterar inte speciellt ofta, men är nästan alltid väldigt rolig.
  I sin senaste post skriver Braff om när han blev Punk'd:

Yes it's true. I got Punk'd bad. I've been meaning to write about it for sometime, but I wasn't allowed to talk about it until it aired. It was a very disturbing sight to see my brand new car covered in graffiti. I'm pretty sure I'd do the exact same thing again. For those of you that don't understand, maybe it's a Jersey thing or something. I don't have too many alpha male qualities (I went to theater camp for God's sake) but growing up in Jersey, me and my buddies always loved cars. Hurting a nice one is sacrilegious. All I can think about now is plotting my revenge on Donald Faison. It consumes me. Sometimes I wake up in the middle of the night just to jot down good ideas. I'm open to any and all suggestions.

Melanie Griffith är öppen om sitt liv med Antonio Banderas
Den enda bloggande kvinnliga filmstjärnan jag hittar är, tro det eller ej, Melanie Griffith. Och hennes blogg är rejält tjejig. Ornamentik och sirlighet överallt, men hon är verkligen imponerande öppen i sina inlägg. Dock tillåter hon varken kommentarer, trackbacks eller permalänkar - så egentligen kanske hennes blogg mer bör betecknas nätdagbok?

Antonio begins a new movie, "Take the Lead," in which he plays a dance instructor who attempts to teach adolescents, from a public school in N.Y., the art and beauty of dance with discipline and passion. That will take place the end of April.
So. As for me, I am recuperating from post surgery. I broke my toe back when I was doing Chicago and never had time to fix it. So it was a little worse for wear and needed an intricate operation involving 3 screws! I hope I don't set off the metal detectors when we fly!

En mer "äkta" blogg är istället skådespelaren Wil Wheatons. Ni minns honom kanske bäst som huvudrollen Stand By Me? Killen uppdaterar bloggen imponerande ofta, ibland flera gånger om dagen. Dessutom är bloggen nästan läskigt korrekt, med kommentarer och trackbacks.

Jeff Bridges tecknar sin blogg.
Den mest udda bloggen av dem alla är skådespelaren Jeff Bridges. Han tecknar sina inlägg. De är snyggt, väldigt snyggt. Och smart, för även om det helt klart är en svårsökt sida, helt utan datum och annat, så lyckas killen faktiskt få bloggen att fungera - med länkar och sammanhang. Helt klart en av mina stjärnbloggfavoriter!
  Som filmstjärna går man dock inte säker ens i bloggvärlden. Inte nog med att i alla fall de sex bloggarna ovan får mängder och åter mängder med kommentarer, det finns dessutom de som fejkar kändisbloggar. Förra hösten dök det upp information om att Quentin Tarantino skulle ha en blogg. Visst, det verkar rimligt att en kille som han drar igång en blogg, men på gratissidan Blogger? Nja, lite misstänksamt. Och det visade sig ju vara just en bluff rakt igenom. En annan misstänkt fejkblogg är Rance wuz here... Ryktet säger att det är Ben Affleck som ligger bakom bloggen. Men det har ännu inte bekräftats. Snygg är den i alla fall inte.
  Som bonusblogg kan nämnas att Jamie Oliver så klart matbloggar. Trevligt, och den killen har ju alltid haft rätt bra näsa för att hänga med på vad som ger bra PR.

Faktum är...

... att käre Tommy faktiskt var med i Under belägring. Han spelar CIA-någontingen William Strannix. Kanske inte en stor roll, men han var där.
  I filmen förekommer till exempel denna vitsiga dialog:
Commander Krill: Where are you going?
William Strannix: Make Honolulu glow in the dark.
Commander Krill: Outstanding.

Han är inte stilig men så här såg Tommygubben ut i filmen
- en riktigt hårding med andra ord.

Röda kvarn läggs ner

Det var verkligen med sorg jag igår (på Mulli.nu) läste att biografen Röda kvarn, på Biblioteksgatan i Stockholm, eventuellt kommer att läggas ner.
  Han skriver så här i sin blogg:

Stämningen dämpades av något som tjejen i godisdisken berättade. Anrika biografen Röda Kvarn på Biblioteksgatan, som invigdes redan 1915, ska läggas ner. Det är fastighetsägaren Hufvudstaden som aviserat hyreshöjningar på hela 80%.

Det är verkligen otroligt trist att allt fler av Stockholms vackra biografer försvinner en efter en. Varför är det ingen som gör någonting åt det? Ok, jag förstår att biograferna inte alltid är lönsamma, men de är en sådan viktigt del av både stadsbilden och kulturutbudet.
  Hyresvärden Hufvudstaden skriver stolt på sin webb om att de nu återöppnar biografen Skandia fullt ut. Fast det verkar ske på Röda kvarns bekostnad. Så här skriver de i ett pressmedelanden:

Kostnadsläget för singelbiograferna i cityläge är tufft. Vi ställdes därför inför ett svårt val, Röda Kvarn eller Skandia. Kring årsskiftet kommer Skandia att överta Röda Kvarns repertoar och därmed åter bli en repertoarbiograf med fokus på kvalitetsfilmer.

Skandia är en fantastisk biograf och det är verkligen kul att den åter är igång. Men Röda kvarn är en klassiker som jag verkligen kommer att sakna. Jag har sett en mängd riktigt bra film där, bland annat deras heldagsvisning av Lars von Triers Riket (1997).
  Min favoritbiograf just nu är förövrigt Grand, på Sveavägen, som byggdes 1933. Salongen är relativt nyrenoverad så man kan ju hoppas att bion inte läggs ner i första hand.

Actionhjältar blir mjukismän

Det kryllar av dem i film, matchomän i linne, svällande muskler och vapen stora som underarmar. De skjuter sig fram genom Hollywood och gör den ena urusla actionfilmen efter den andra. För att filmen ska överleva deras undermåliga skådespelarkunskaper är replikerna få, för de här muskelknuttarna gör sig allra bäst svettiga, skitiga och med mord i blicken.
  Men så plöstligt ökar ambitionen, eller om det är någon smart manager som ger dem råd, och de vill in i "riktig" film, göra "seriösa saker" med riktig "dialog". Men vad ska man göra med dem, de kan ju nästan inte spela och är så muskelsvällande att de knappt kan ha på sig vanliga kläder? Jo, man placerar dem i en barnfilm. Alla vuxna ser stora ut brevid barn! Och dialogen? Nåja, man behöver inte säga så mycket i en barnfilm. Och skulle det behövas en hjärna i filmen finns det alltid någon liten överintelligent 7-åring att slänga in.
  Hur som helst, gamle Arnold Schwarzenegger var en av de första. Han försökte desperat tvätta av sig actionsvetten med filmer som Kindergarten Cop (1990) och Last Action Hero (1993). Och det gick ju rätt bra, han har ju både tagit över politiken och fortsatt att göra film.
  Nästa på tur lyckades kanske inte riktigt lika bra. Efter rejäla tabbar som Oscar (1991) och Stop! Or My Mom Will Shoot (1992) gör nu Sylvester Stallone lite av en barnfilmscomeback med mycket tveksamma Spy Kids 3-D: Game Over (2003). Och efter det har det varit rätt tyst från karl, väldigt tyst.
  Det var länge sedan Bruce Willis var en renodlad actionhjälte, även om han gjorde mycket bra ifrån sig i Die Hard-filmerna då det begav sig. 2000 verkade det i alla fall som att han tyckte att det var dags att visa upp sina mjuka sidor och gjorde The Kid. En inte helt lyckad satsning.
  Tommy Lee Jones har väl kanske aldrig varit en riktig actionhjälte men med filmer som Under belägring (1992) och U.S. Marshals (1998) bakom sig vet han i alla fall hur man håller en puffra. I Man of the House (2005) spelar han en Texas Ranger som måste övervaka ett gäng cheerleaders, som är vittnet till ett mord. Fånigt värre.
  Den senaste på listan är ingen mindre (eller större) än nya actionhjälten Vin Diesel. Knappt hade han blivit ren bakom öronen och hunnit borsta av sig krutdammet innan det var dags för barnfilm. I år kommer hans The Pacifier, där han spelar en agent som tar hand om några barn, eftersom deras pappa hotas. Dock visar sig barnen vara en värre nöt än bovarna. Ja, ni fattar.
  Det är dock skönt att se att gamla klassiker som Jean-Claude Van Damme, Steven Seagal och Dolph Lundgren håller sig inom sin genre. För ärligt, vad vore värre än att se Lundgren i en realistisk film om ett dagis i Farsta eller Van Damme i en ny romantisk komedi som utspelar sig på franska landsbygden?

På filmspaning i Lissabon

På El Corte Inglés stora filmkomplex går mest amerikanskt skräp. Många av Lissabons bussar gör reklam för film, här Be Cool.
Portugal är inget stort filmland. På rak arm skulle jag inte kunna räkna upp en enda film, eller regissör, från Spaniens lillebror. Och efter en del sökningar på nätet får jag faktiskt inte heller fram några titlar. Enligt allmovie.com har landet bara producerat sex "Major Films", var av jag inte sett en enda. Portugal saknar helt enkelt den fantastiska flora av film som kommer från Spanien, Frankrike och Italien.
  Vad man däremot kan ge det lilla landet cred för är att de (till skillnad från länderna ovan) inte dubbar sina filmer. Från början tror jag att det berodde på att landet helt enkelt inte hade råd. Idag är det förstås fantastiskt att man som icke-portugis kan gå på bio utan att behöva ser bra film stympad med dålig dubbning. Som bonus kan dessutom nämnas att portugiser är betydligt bättre på engelska än sina grannländer.

Bildern av biografen Sao Jorge kommer från den här utmärkta sidan, där finns även fler bilder på biografer i Lissabon.
Lissabon är ingen stor filmstad om man ser till antalet biografer. Jag vet inte det exakta antalet, men efter åtskilliga besök och promenader i stan blir man, som filmtok, förvånade över att man så sällan ser några. Inne i centrumkärnan finns några enstaka (gamla och mycket vackra) och ute i stora shoppingcentrum, som Amoreiras och El Corte Inglés, finns filmsalongkomplex a la Heron City.
  Väl inne i salongen är biograferna ungefär som vanligt. På gamla, och vackra, Sao Jorge i centrala Lissabon får man givetvis hjälp att hitta sin plats av en liten man med ficklampa. Volymen på filmen är lagom låg, så att det går att kommentera händelserna med polarna - eller prata om annat om filmen är trist. Lagom till andra eller tredje filmrullebytet pausar filmen och det är dags att gå ut i foajen och fortsätta snacket, eller fylla på pappskålen med nytt popcorn.

Portugal har årligen runt 29 filmfestivaler.
Trots Portugals relativt magra utbud av storfilmer eller biografer har landet faktiskt ett rejält gäng med filmfestivaler. Jag räknar, på filmsidan Ovarvideo, till 29 filmfestivaler - under bara 2005. Inte illa!
  Här är några av dem som går i Lissabon under året: Indie Lisboa - en festival med independent filmer som pågår i Lissabon mellan 21 april och 2 maj. Jag skulle mer än gärna ha velat vara där och se några filmer. Lisboa filmfest - festival i september för gayfilm. Doclisboa - dokumentärsfilmfestival i oktober. Cinanima - animerad filmfestival i november.

Poppis film på biograferna i Lissabon - i alla fall om man ska tro den massiva annonseringen.
Så vad går i salongerna i Lissabon just nu? I helgen såg jag att nästan alla bussar i stan gjorde reklam för tre olika Hollywoodproduktioner; Sahara med Penélope Cruz, The Pacifier (med det käcka portugisiska namnet O Chupeta) med Vin Diesel och John Travoltas Be Cool. Hollywood och USA var man än tittar, med andra ord. Trist. För jag är övertygad om att Portugal kan göra precis lika bra filmer som Italien och Spanien tillsammans.

Adios!
Los Elis - Filmomats utsända i Lissabon

Topplista skräckfilmer & mat

Flex, både du och jag har ju sett en hel del bra skräck genom åren och samtidigt har vi helt klart ätit en hel del riktigt skräckfylld mat. Vad säger du om en topplistan över bästa skräckfilmerna och värsta skräckmatupplevelsen?


Hua - The Shining, Dawn of the dead och Sidste time.
Elis bästa skräckfilmer
1. "The Shining" (1980) - jag har aldrig varit så rädd som när jag såg den här filmen för första gången. Det är en klassiker självklar att sätta på plats ett.

2. "Dawn of the Dead" (2004) - tycker jag är en riktigt bra remake och skräckis. Jag blir alltid väldigt skrämd av zombies. Jag skulle nog till och med kunna påstå att zombies skrämmer mig allra mest, mer än små elaka djävulsbarn. (För den som känner för att se filmen på dvd kan jag varmt rekommendera extramaterialet, en mycket trovärdig nyhetssändning som skildrar de första dygnen.)

3. Sidste time (Final Hour, 1995) - dansk skräckis som jag nämnt tidigare. Ohygligt läskig med ovanligt bra plot: en gäng elever stannar kvar efter skolan för ett lärarmöte. Det hela visar sig dock vara en bluff och plötsligt är alla dörrar utåt låsta och en galen, och redan mördad, lärare plockar eleverna en efter en. Det är mörkt, morden är läskiga som sjutton och mördaren fasansfull. Jag ryser bara jag tänker på det.


Blä - sunk vietnames, hothothot och stjärnfrukt.
Elis värsta skräckmat
1. Pho - vetnamesisk restaurang i Paris med horribelt dålig mat. När jag läste om stället i en guidebok lät det exotiskt och jättegott, och så gillar jag ju mat från Vietnamn. Men på plats, urk - allting var skitigt. Kocken stod nere i köket och hostade på precis all mat, servitören (som måste ha varit strax över 80) höll i min kyckling med händerna medan han skar upp den åt mig. Ett under att jag slapp magsjuka.

2. En liten indier i norra England - jag och min bror bestämde oss för att tävla i vem som kunde äta den starkade maten. Vi beställde både det starkaste de hade på menyn: någon form av muterad vindaloo. Vi tuggade på rätt kaxigt men ångrade oss förstås rätt snabbt - det brann ur munnen resten av kvällen.

3. Efterrätt hos en släkting - uppskivad och uppvärmd stjärnfrukt (carambola) med ett uns av vit och smält choklad över. Stjärnfrukt är verkligen inget vidare. Det var som att äta torra pappbitar med en aning av chokladsmak. Vad har man egentligen den frukten till?

Strandvaskaren blir en Ondskan 2

Jag är egentligen inget stort fan av svensk film. Visst, det finns många bra filmer (och många stora namn i branschen) men ofta tycker jag att de svenska produktionerna inte lyckas riktigt hela vägen.
  För att stilla söndagsångesten hamnade jag igår framför rätt nysläppta "Strandsvaskaren". Mikael Håfström första film efter enormt hyllade "Onskan" (2003).
  Jag blev ordentligt underhållen, och faktiskt lite småskrämd. "Strandvaskaren" är som en rastlös korsning mellan klassikern "Svart Lucia" (1992) och danska nagelbitaren "Sidste time" (1995). Den senare utspelar sig i en över natten låst skola där en galen (och så klart halt!) mördare jagar och dödar eleverna en efter en. Många långa och tomma korridorer och gräsliga mord. I "Svart Lucia" lyckas Rumle Hammerich och fotografen Jens Fischer mycket bra med att få fram den krypande skräcken med hjälp av snyggt foto och långa svarta skuggor.
  I "strandvaskaren" blir det visserligen bitvis rätt spännande men jag tycker att Håfström lagt för lite fokus vid morden, och istället för mycket energi på att göra filmen till en skräckisversion av "Ondskan". Det känns som samma överklasskola, samma vidriga överklassungar, samma frånvarande och samma oförstående och känslokalla lärare. Fast, obehagliga, "Ondskan" är ju förstås väldigt mycket bättre.
  Som vanligt i skräckisar (och svensk film överlag!) är manuset ganska spetigt och allt för ofta reagerar karaktärerna osmart och orealistikt. Dessutom håller inte själva motivet* i filmen och blodbadet på skolan (jag räknar till i alla fall sex lik) blir för mycket.
  Till "Strandvaskarens" fördel är förstås musiken, som jag faktiskt tycker är riktigt bra - trots att Nils Nordgren skrev så här i en recension i Svenska Dagbladet i höstas:

"Att sedan Anders Ehlins musik i filmens inledning är ett plagiat på John Carpenters berömda pianoslinga i Alla helgons blodiga natt gör det direkt pinsamt."

Samma Anders Ehlin fick dock pris för sin musik (och Håfström fick regipriset för filmen) på Los Angeles Horror Film Festival förra året. Så jänkarna verkar gilla svenska skräckisar i alla fall!

* Som jag låter bli att skriva ut med risk för eventuella spoilers.

Life Aquatic

Har precis kommit hem efter en efterlängtad visning av "Life Aquatic with Steve Zissou". Första intrycket är: snyggt, smart, småroligt men väldigt deppigt. Jag var inte alls beredd på att den skulle vara så sorgsen och att det var så tunga ämnen som skulle avhandlas (hur känns det att vara en föredetting, hur är det när ens fru lämnar en, hur mår man när man inte gillar fäder och plötsligt får veta att man har en son osv).
  Jag återkommer senare med en mer utförlig text om filmen, känner att den behöver smälta in lite.

Förresten, Flex - vem stackars tår är det du rullat över idag?

Frank Miller's Sin City

"Sin City" är en frossa i serietecknande, fast på vita duken. Självklart kräver det sin regissör att adaptera en serie av giganten Frank Miller, och Robert Rodriguez gör det med bravur. (Han har givetvis, som vanlig, fått lite hjälp av Quentin Tarantino på ett hörn.)
  Frank Miller har varit serietecknare (och serieförfattare) sedan 70-talet, åt bland annat Marvel och DC. Han har, förutom Sin City-sviten, jobbat med storserier som Daredevil, Batman och Wolverine. I filmen möter vi tre olika Sin City-berättelser (eller om det kanske är tre och en halv?) som på ett rätt snyggt sätt försiktigt löper i och över varandra.
  Rodriguez har inte gjort någon film, var jag vet, sedan "Once Upon a Time in Mexico" (2002), och den måste väl betecknas som ett rätt misslyckat projekt. Med "Sin City" håller han sig inom den genre han så ofta förknippas med: snygg splatter med lätt övernaturlig ton, tydliga och våldsamma karaktärer med stora pistoler, snygga lättklädda tjejer och bedövande snyggt foto.



Rollistan är mäkta imponerande: Bruce Willis, Mickey Rourke och Clive Owen spelar de tre huvudkarakärerna, Jessica Alba och Brittany Murphy foxiga tjejer och Benicio Del Toro, Elijah Wood och Rutger Hauer gör tre elaka och kallhjärtade badboys.
  Om jag uppfattat allt rätt har Rodriguez både filmat och klippt själv. Bilderna går i olika svartvita toner, med detaljer i starka färger. En klänning som är röd, ett öga som gnistrar i isblått eller ett svallande gult hår. Det är fotot som är filmens stora behållning. Handlingen är, om inte ointressant så i alla fall oengagerad - den verkar mest vara där för att skapa fina fighter eller läckra scener. Trots den stjärnspäckade line-upen är det ingen av skådespelarna som gör riktigt bra ifrån sig, både Owen och Willis är lika träiga som vanligt. Egentligen är det bara Del Toros polis som sticker ut (även bokstavligen då Toro fått både förstorad haka och jättenäsa av Rodriguez).
  Filmens riktiga bottennapp är de fruktansvärda kvinnoporträtten. Även om kvinnorna i Millers serier inte är mycket att ha (som karaktärer i alla fall) blir det extra påtagligt att de i filmen endast är där för att visas upp. Samtliga kvinnor är strippor eller horor och, trots att det både regnar och snöar, aldrig iklädda speciellt mycket mer än nätstrumpor eller mystiska band som löper över brösten.
  Det här är dock ingen dålig film, och det är som sagt helt tack vare fotot. Om det gick skulle jag pausa i princip varje scen, skriva ut dem på affischpapper och slänga upp på väggarna. Så vackert är det. Mina två svagheter när det gäller film är just foto och manus, och när manuset inte alls håller (som i den här filmen) är det underbart att man i alla fall kan falla tillbaka på bildbearbetning, färgkorrigering och fantastisk ljussättning.

Sin City har premiär i Sverige den 20 juli. Håll utkik efter de rejält tuffa affischerna!

Eli II

Eli är det tuffa vampyrbarnet i John Ajvide Lindqvists mycket mörka men fantastiska förorts-70-talsskildring "Låt den rätte komma in".

Nu går förresten ryktena varma om att boken ska bli film med inspelningen redan i vinter. Thomas Alfredsson är tilltänkt som både regissör och manusförfattare.
  Jag tänker mig att Christina Ricci (ungefär så som hon såg ut i The Addams Family) skulle spela Eli tillsammans med det hemska barnet i Ju-on: The Grudge. Fast, då får Ricci ju förstås klippa av sig håret och lägga sig till med ett mycket androgynt kroppsspråk. Det elaka barnet kan vara precis som det brukar.
  Vem skulle spela Flex förresten?


Det hemska Grudge-barnet och Ricci skulle tillsammans bli perfekta som Eli i filmatiseringen av "Låt den rätte komma in"! Sexiga och hemska på samma gång.

Eli

Måste ju testskriva ett inlägg med mitt nya fina namn. Eli, det ligger bra både i munnen och handen (eh, tangetbordet då alltså). Och så har det en finfin svensk litterär ankytning. Kan det bli bättre? Tja, det hade kunna låtit lite häftigare. Men, man får nöja sig med en cool stavning!

Filmomats gästskribenter

Filmomat vill gärna ha hjälp med bra inlägg om film. Har du en bra idé eller känner för att skriva några recensioner - hör av dig! filmomat@gmail.com

Sao är Filmomats husgästskribent. Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.
Här är några av hans poster för Filmomat:
Sveriges mest kända livs olevande zombier
Jag - en biomarodör
You and Me and Everyone We Know

Göteborgaren Mattias Åkerberg ser gärna nyskapande svenska filmer signerade Roy Andersson eller arvtagaren Ruben Östlund. Favoriterna är En kärlekshistoria (1970) och Gitarrmongot (2004). Han har svårt för människor som överkonsumerar film, men aldrig verkar reflektera över vad varje film har att säga. Själv jobbar han hårt på att se riktigt bra filmer, eftersom två timmar på en kass film är slöseri med både tid och pengar. Han bloggar på One-shot (www.mattiasakerberg.com/blogg).
Här är några av hans poster för Filmomat:
Gbg Filmfestival: Visuellt platt fall
Gbg Filmfestival: Walk the line – en konsertupplevelse som går hem
Gbg Filmfestival: Lågmäld bryta-upp-berättelse i storslaget landskap