Edward Scissorhands blir balett

Den brittiska dansgruppen New Adventures sätter upp den klassiska filmen Edward Scissorhands (1990) som balett, under ledning av koreografen Matthew Bourne. Bakom musiken står så klart Burtonfavoriten Danny Elfman.
  Personligen tror jag att Edward Scissorhands passar som hand i handsken (ursäkta, den var för dålig) som balett. Och att göra dans av kända filmer är en riktigt spännande idé.
  Den som har vägarna förbi London i vår bör alltså inte missa 2006-års hittills mest intressanta balettföreställning. Men precis som New Adventures tidigare föreställningar lär nog Edward Scissorhands turnera ute i Europa och USA längre fram i vår. Vågar vi hoppas på ett Sverigebesök?

Andra bloggar om: Edward Scissorhands, Tim Burton

Heder åt Kanal 5

För er som missat det kommer Kanal 5 att sända Oscarsgalan natten mellan den 5 och 6 mars. Skönt att höra! Så här säger programchef Johan Westman på femmans webb:

Många har hört av sig och varit besvikna på att ingen svensk kanal sänder Oscarsgalan. Efter lite övervägande har vi valt att visa den som en service till tittarna, trots att det är en ganska dyr produktion att köpa in.

Vi får väl hoppas att de säljer reklamspotar att täcka in det dyra köpet - och så att de har råd att köpa in galan även nästa år.
  Kulturbloggen kommer att blogga under hela Oscarsnatten. Det är en rolig idé som vi hoppas att fler hoppar på, framför allt den ypperliga Oscarsbloggen. Huruvida Filmomat bloggar under natten återkommer vi med!

Uppdaterat: Även Conan Oscarsbloggade förra året - och kommer att göra det i år igen!

Andra bloggar om: oscarsgalan, kanal 5, oscar

Filmomats Filmquiz #10

Ang Lee vann pris för bästa film under gårdagens BAFTA-utdelning. Och rätt svar på förra quizet var, så klart, Lees Ice Storm (1997). skrapkultur.blogg.se lyckades pricka in rätt svar nästan direkt. Grattis! Och det vore så intressant att veta vad du tog filmen på!? Jag trodde nämligen att den där första bilden skulle vara lite småsvår ...
  Ice Storm är verkligen en av mina favoritfilmer. Den är snygg i strålande genuin 70-talsmiljö. Handlingen är söt och Kevin Kline, Joan Allen, Sigourney Weaver, Tobey Maguire, Christina Ricci och Elijah Wood gör strålande bra insatser. Se den, om ni ännu inte gjort det! Brukar finnas rätt långt in bland högkvalitativ drama i videobutiken.
  Nåväl, raskt på nästa film som blir en riktig utmaning. Det här är inte ens en lätt film även om man hade huvudpersonerna tydligt på bild - därför tänker jag redan nu bjussa på två bilder från filmen. Lämna din gissning i en kommentar. Vinnare, och rätt svar, kommer om några dagar. Lycka till!

Från vilken film är bilderna hämtade?

Bond goes gay?

Zach Braff, redan förklädd som hemlig gayagent.
Åh, Zach Braff, din lille spjuver! Nu är det nog snart dags att sluta drömma om den där rollen som James Bond som du aldrig fick.
  Som många nog vet vid det här laget verkar det vara franska Eva Green (Kingdom of Heaven) som blir årets Bondbrud. Men inte enligt Zach Garden State Braff. Han skriver så här på sin blogg:

I am going to be Vesper Lind (the new Bond love interest). After the success of certain films this year, they have decided to "shake things up" this time around. And so Bond will be gay. I play Vesper Lind, a German spy who loves trip-hop and raves. I assassinate my victims by forcing them to drink the fluid inside of glow-sticks. James and I meet when our hands accidentally touch during a "Licensed to Kill" seminar in Dusseldorf. We were both reaching for an "Ain't Misbehavin" CD that kills an enemy after he/she listens to the Act One curtain closer. Not very effective as a means of assassination since the target would have to make it through some really mediocre numbers in the first act, and like I said, it only works on "he/she's" which aren't very common in the spy business outside of Thailand. Can't say much more it's all very hush-hush...

Nåja, han har ju humor i alla fall - killen! Enligt samma bloggpost är Braff på gång med att regissera en ny film. Vi får väl se hur det blir med den saken ...

Andra bloggar om: James Bond, Zach Braff

Daniel Clowes + Michel Gondry = genidrag!

Mer lovande än så här kan en kommande film inte vara! Serietecknaren Daniel Clowes (Ghost World, ni vet?) ska skriva manus till Michel Gondrys nya film Master of Space and Time. Gondry har tidigare gjort underbara Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) samt ett gäng musikvideos. Underbara nyheter, med andra ord!
  Den enda skådespelare som än så länge är knuten till projektet är Jack Black. Han ska spela en av filmens två forskare som lyckas med bedriften att kontrollera verkligheten (ja, det är all info vi har om handlingen just nu). Filmen är i alla fall baserad på boken, med samma namn, som skrevs av Rudy Rucker på 80-talet.

Andra bloggar om: Daniel Clowes, Michel Gondry

Filmomats Filmquiz #9

Jag undrar om jag inte skulle kunna drista mig till att säga att 2001: A Space Odyssey (1968) faktiskt är en av världens bästa filmer. Den är snygg, välspelad, grymt spännande och existerar på flera olika plan. Vad mer kan man begära?
  Så, 2001 var alltså rätt svar i förra filmquizet! Och ni var flera som svarade rätt. Anna började med att kommentera "Tänker snarare på rymden och framtiden med tanke på den kompakta maten" - vilket ju var helt rätt tänkt. Sao drog till med ett "Ho hooo... Kom på det!" men det var isecore som först kläckte själva filmtiteln. Grattis!
  Så, vad kan vi säga om 2001, förutom att den är så jäkla bra?
  Tja, man kan nästan säga att Stanley Kubrick, som faktiskt själv filmade en del av scenerna, gör en liten cameo. Han syns nämligen i rymdgruppens hjälmar i den scenen där de landar på månen för att utforska monoliten. Arthur C. Clarke, som skrev boken 2001 samtidigt som Kubrick skrev filmmanuset, sa en gång:

If you understand 2001 completely, we failed. We wanted to raise far more questions than we answered.

Vilket han fick snabb respons på då Rock Hudson lämnade premiärvisningen i Los Angeles medan han hojtade: "Will someone tell me what the hell this is about?".
  Den första repliken som yttras i filmen kommer först efter lite över 25 minuter. Och under filmens sista 23 minuter yttras inte ett enda ord. Det sammanslaget med resten av filmens tysta partier gör att hela 88 minuter av filmen är helt utan prat!
  Nåja, 2001 kan man skriva hur mycket som helst om - men det får bli i en annan post. Nu raskt över till nästa quiz! Lämna din gissning i en kommentar. Vinnare, och rätt svar, kommer om några dagar. Lycka till!

Från vilken film är bilden hämtad?

Filmkyssfakta

Klassisk filmkyss i Breakfast at Tiffany's.
Ok, dags att bena ner kyssandet i lite hårdfakta. Hur har det kysst i film genom åren?

Den allra första kyssen sägs att skett mellan John C Rice och May Irwin i filmen med det passande namnet The Kiss (1896). Dock något oklart om det verkligen stämmer.

Flest antal kyssar i film innehar filmen Don Juan (1927). Hela 127 stycken hinner Mary Astor, Estelle Taylor och John Barrymore med.

Den längsta kyssen i film - 3 minuter och 5 sekunder - förekommer i You're in the Army Now (1941). Paret? Jane Wyman och Regis Tommey.

Källa: Kissing Facts.

Andra bloggar om: film, romantik, kyss, kyssar

Hånglet vi aldrig glömmer

Kyssen i Star Wars - kan det blir med aah?
Ack, filmkyssar! De är vackra och romantiska, men kanske inte alltid helt nödvändiga? Vilka filmkyssar minns man egentligen? Jag tror att det beror mer på var i livet man själv befinner sig, än själva kyssen i fråga. Själv minns jag hångelscenen i The Terminator (1984), mellan Michael Biehn och Linda Hamilton, som igår eftersom jag då, runt mitten på 80-talet, tyckte att scenen var bara så het. Idag har jag självklart sett både bättre, och sämre, scener. Men hur är det med filmkyssar - vilka är de mest minnesvärda filmhånglen och varför är de så svåra att komma ihåg?
  Här kommer en liten guide till filmvärldens olika kyssar och vilka filmer och scener en sann filmromantiker måste hålla koll på.

Regnkyssen
Åh, alla dessa kyssar i regn. Blöta hår och kläder som lägger sig precis längs kroppen. Kyssar är blöta och fuktiga och utförs de i regn fungerar de lite så där extra bra på film. Den allra mest kända regnkyssen är nog från Breakfast at Tiffany’s (1961) och andra filmer med heta och ångande fuktdrypare är Match Point, The Notebook och Spider-Man (kommer ni ihåg, Spider-Man hänger upp och ner - vilken kyss!).

Desperata kyssen
Kyssen man väntat på jättelänge, som kommer att ändra hela filmens förlopp och sätta allt på ända, och som verkligen betyder något är ofta desperat. Den är snabb, hetsig och okontrollerad. I bioaktuella Brokeback Mountain har vi just en sådan kyss - i ett tält dessutom. Andra desperata kyssar finns i From Here to Eternity och Casablanca - men faktiskt, dramafilmerna kryllar av dem.

Äntligen-kyssen
Vissa kyssar får man vänta väldigt länge på. Har man otur blir det inte ens någon kyss, trots att hela filmen verkligen arbetat sig upp till ett kyssläge. Några kyssar vi trots allt fick är sista scenen i Lost in Translation, eller i filmer som When Harry Met Sally och Never Been Kissed.

Animerade kyssar
Alltså, Lady och Lufsen - kan det bli bättre? Möjligvis hetare, som i filmer som Team America: World Police.

Aah-kyssen
Det finns kyssar som vi älskar. Kyssar som finns där och som är så rätt. Ofta innebär de att saker och ting faktiskt kommer att lösa sig till det allra bästa - och det är inte så lite i ett sant drama. Några exempel som biopubliken suckat åt i årtionden: Star Wars, Borta med vinden, The Sound of Music och 8 Mile.

Andra bloggar om: romantik, film, kyss, kyssar

Romantik på duk inför Alla hjärtans dag

Öm kyss i filmen Amelie från Montmartre.
Imorgon är det Alla hjärtans dag och vad passar väl bättre än att krypa upp i soffan, knäcka en flaska skumpa och titta på något av det mest romantiska som visats på vita duken tillsammans med någon man tycker lite extra mycket om?
  Men det är ju inte alltid helt lätt att pricka in rätt film - den måste sätta en i rätt stämning utan att vara burdus, men får samtidigt inte bli för sliskig och fånig. Filmsidan Filmthreat har listat vad de tycker är de mest romantiska filmerna och ger sig på att sätta Ghost på första plats tätt följd av The Notebook, Serendipity, When Harry Met Sally och Groundhog Day. Fantasilöst, säger jag!
  Det finns betydligt bättre romantik ute på videohyllorna än så. Här är några filmer (utan inbördes ordning) som jag rekommenderar inför morgondagens småhångel:
Amelie från Montmartre - sött, romantiskt och underhållande på ett både smart och snyggt plan. Blir aldrig sliskig och håller sig definitivt på en händerna på täcket-nivå.
Me and You and Everyone We Know - den bästa romantik som går att få tag i på bio just nu. Mycket underhållande och gulligt utan att bli stereotypt.
In the Mood for Love - poetisk på bristningsgränsen till smärtsam. Den här filmen har mer romantisk än vad hela Filmthreats lista har sammanslaget. Sådan här kärlek på film görs inte i Hollywood.
Can't Buy Me Love - är faktiskt en riktigt bra film. Inte romantiskt på det snuttiga och gulliga sättet, men ändå ärlig på ett rakt och charmigt sätt. En klassiker som tål att ses om!
Happy Together - en brutalromantisk film där fotot är lika laddat som relationerna. Inte den mest lättillgängliga filmen men romantisk så att det nästan svämmar över.
Lost in Translation - lågmält romantisk om kärlek som aldrig riktigt får blomma ut.
  För dig som ska på biodejt i morgon finns det just nu ett gäng bra romantiska filmer på bio: Brokeback Mountain, Förälskad, förvirrad, King Kong, Walk the Line och Stolthet och fördom. Men håll din dejt borta från Match point och Mitt hjärtas förlorade slag om du inte vill att ni ska deppa ner er totalt.
  Men vad säger ni? Vilka filmer tycker ni är riktigt romantiska?

Andra bloggar om: romantik, film

Filmomats Filmquiz #8

Ojoj, att senaste filmquizet skulle vara svårt anade jag, men så här svårt? Jag är ledsen att det dröjt så länge med rätt svar, det var inte riktigt min mening att hålla er på halster en hel vecka. Nåväl, nog med ursäkter och fram med svaret!
  Filmen på bilden är faktiskt Gus Van Sants My Own Private Idaho (1991). Filmens tagline är "Wherever, whatever, have a nice day", vilket ju framgår av quizets första bild. Mannen på tredje bilden är dansken Udo Kier, som spelar en riktigt otäck torsk. Och musikern som ofta förekommer i Van Sants filmern är Red Hot Chili Peppers bassist Flea!
  River Phoenix och Keanu Reeves spelar ju två prostituerade i filmen, och deras karaktärer är baserade på två killar som Van Sant mötte medan han skrev på filmens manus. En av de killarna är dessutom med i filmen i en liten roll.
  Så, vad säger ni nu efter alla era gissningar - känns svaret självklart eller valde jag alldeles för svåra bilder?
  Nog ältat om My Own Private Idaho och raskt på nästa quiz, som väl får ses som en liten försoningspresent från mig till er. Lämna din gissning i en kommentar. Vinnare, och rätt svar, kommer om några dagar. Lycka till!

Från vilken film är bilden hämtad?

Brokeback Mountain om att klä av den medelålders mannen

Jake Gyllenhaal och Heath Ledger, än så länge med kläderna på.
Få filmer har under det senaste året blivit så upptrissade som cowboy-gay-dramat Brokeback Mountain (2005). Med en handfull (eller två?) oscarsnomineringar, mängder med hyllande recensioner och ett bokstavligt talat segertåg över världen för de två huvudrollsinnehavarna Heath Ledger och Jake Gyllenhaal är det inte underligt att en viss skepsis infinner sig. Kan filmen verkligen vara så bra?
  Svaret är givetvis både ja, och nej. Få filmer lyckas leva upp till riktigt höga förväntningar - å andra sidan kan det gå varvet runt och tveksamheten inför en väldigt hyllad film kan bli så stor att man istället förvånas över att det är så bra som alla säger.
  Brokeback Mountain är så bra som alla säger. Nyansen, som jag ser det, ligger i vad som gör att man tycker att filmen är så jäkla bra.
  En kärlekshistoria mellan två män? (Regissören Ang Lee var ju inne och tafsade på ämnet redan med sin The Wedding Banquet (1993).) De storslagna miljöerna? (Ang Lee har väl redan bevisat med Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000) att att han är de storslagna filmernas mästare.) Återhållen kärlek och förtryckta känslor? Ja, nu börjar vi närma oss. Men det är inte kärleken mellan Ledgers Ennis Del Mar och Gyllenhaals Jack Twist som är den mest spännande känslonerven i filmen, även om det så klart är mycket ypperligt spelat. För mig är det Ledgers Ennis Del Mars insikter och tillkortakommanden gällande sig själv som är filmens storslagna briljans. Jag kan nog drista mig till att skriva att bättre spel än Heath Ledgers tysta och truliga och samtidigt kuvade och sårbara rolltolkning kommer vi nog inte att få se i år. (Och det heller knappast från Heath Ledger själv, kommande Casanova (2005) kan inte vara annat än ett steg tillbaka.) Ennis Del Mar är en sådan där komplex filmkaraktär som vi bara belönas med några få gånger vartannat år. Han slits mellan Gyllenhaals harmlösa förförare och Michelle Williams krävande fru - men kan samtidigt inte släppa ut (eller in) sig själv i den människa han lärt sig att vara. Nästan som ett buttert barn, som vägrar att le på ett fotografi, trular sig Del Mar genom livet och det är först, när det blivit alldeles för sent, som han inser att rösten i huvudet inte längre driver på. Kvar är ett grått skal och en vuxen mans hela livssorg.
  Och här (!) har vi filmens själva kärna, det som gör den så oerhört bra. Ang Lee brakar inte på, han gör kanske det väntade men han finlirar så till den grad att man häpnar över uttrycken. En bit paj, en skjorta, en hopknipt mun och slokande axlar och Ennis Del Mar är långt mycket mer levande än vad du och jag skulle vara även om vi satt mittemot varandra. Det är genialt. Och det är oerhört modigt av Ang Lee att ge sig på medelåldersmannen och faktiskt klä av honom helt naken för alla att beskåda.

Andra bloggar om: Brokeback Mountain, Ang Lee

Gbg Filmfestival: Visuellt platt fall

Om Gud vill är yta utan innehåll. Om Gud vill är prov på film som sällan görs i Sverige – och jag är glad för det. Efter en och halv timme känner jag mig besviken och lurad; Var det inte mer och bättre? Debuterande Amir Chamdin verkar vilja säga och visa mycket – men tyvärr blir det inte mycket sagt eller visat av någonting alls. Trådar hänger lösa och karaktärerna ges inte utrymme nog för att engagera. I centrum för händelserna den varma sommaren 1975 står dubbelarbetande Juan (Chamdin) och jazzsångerskan Juli (Nina Persson). De träffas och blir kära. Inte helt lyckat, med tanke på att Juan är gift och hans fru snart landar i Sverige. Tyvärr känns filmens problematik ganska simpel, vilket gör att det blir svårt att riktigt engagera sig i berättelsen. Att Juan och Juli för sin dialog på knackig engelska (eftersom hon är finska) känns rätt krystat. Dialogen och bildspråket är bitvis lysande – men detta hjälper inte upp filmens svaga manus. En stor applåd dock till filmens casting (bortsett från Nina Persson); Janne ”Loffe” Carlsson spelar butter frukthandlare och jeansgurun Örjan Andersson syns i ett kort ögonblick bakom en symaskin. Dessutom är den läspande grabben som jobbar bostadsförmedlingen lysande. I övrigt: pladask besvikelse. Jag tvivlar på att Gud hade menat att det skulle bli såhär.

Mattias Åkerberg ser gärna nyskapande svenska filmer signerade Roy Andersson eller arvtagaren Ruben Östlund. Favoriterna är En kärlekshistoria (1970) och Gitarrmongot (2004). Han har svårt för människor som överkonsumerar film, men aldrig verkar reflektera över vad varje film har att säga. Själv jobbar han hårt på att se riktigt bra filmer, eftersom två timmar på en kass film är slöseri med både tid och pengar. Han bloggar på One-shot (www.mattiasakerberg.com/blogg).

Andra bloggar om: Om Gud vill

Filmomats Filmquiz #7 - ledtrådar

På allmän begäran (får jag skriva allmän begäran? jag gör det) så kommer här nästa ledtråd i senaste filmquizet. Jag håller med om att det är en svår film jag valt. Den är ju lite till åren, men jag är övertygad om att många av er sett, och gillat!, den. Filmen fick förresten en hel del priser när den kom. Ingen Oscar dock, men det hade den säkert fått om den kommit idag. Några kännetecken för regissören kan vara att denne ofta håller sig lite en liten grupp med återkommande skådespelare. (Fast, å andra sidan - vilken regissör jobbar inte så idag?). Regissören låter ofta en speciell musiker återkomma i små små roller i filmerna.
  Nu får det räcka med ledtrådar! Här kommer i alla fall den sista bilden. Kom igen nu, visa vad ni kan! Lämna din gissning i en kommentar. Vinnare, och rätt svar, kommer om några dagar. Lycka till!!

Från vilken film är bilderna hämtade?

Gbg Filmfestival: Walk the line – en konsertupplevelse som går hem

Det händer inte ofta att en hel biosalong förenas i en stor applåd när eftertexterna börjar rulla. Men när jag sett Walk the line är detta precis vad som händer. För detta är en film som går hem, som sätter sig fast, som man slukas av. Ibland glömmer jag bort att det är en film jag ser (faktiskt), framför allt i de fantastiska sångnummer som gör att jag vill se filmen igen (eller åtminstone köpa soundtracket). Varken Joaquin Phoenix eller Reese Witherspoon tillhör i vanliga fall mina favoriter, men i Walk the line knockar de mig med övertygande skådespel och, om möjligt, ännu mer övertygande sånginsatser (de sjunger allt själva!). Berättelsen har vi visserligen sett förut; kille med svår uppväxt blir upptäckt för sin musik, men offrar familjen för musiken, droger och otrohet. Men historien bygger på Johnny Cashs liv, och det som lyfter filmen är musiken och den kärlekshistoria med June Carter som vilar i bakgrunden. Walk the line är svettig, rockig underhållning och en konsertupplevelse som bör upplevas!

Mattias Åkerberg ser gärna nyskapande svenska filmer signerade Roy Andersson eller arvtagaren Ruben Östlund. Favoriterna är En kärlekshistoria (1970) och Gitarrmongot (2004). Han har svårt för människor som överkonsumerar film, men aldrig verkar reflektera över vad varje film har att säga. Själv jobbar han hårt på att se riktigt bra filmer, eftersom två timmar på en kass film är slöseri med både tid och pengar. Han bloggar på One-shot (www.mattiasakerberg.com/blogg).

Andra bloggar om: Walk the line

Filmomats Filmquiz #7 - ledtråd

Jag anade att det senaste filmquizet inte skulle bli det lättaste. Men ni har ju varit så imponerande bra på de tidigare quizen, så ni tar nog det här förr eller senare! Lite hjälp på vägen verkar dock behövas.
  Några gissningar så här långt är Magnolia, Liftarens guide till galaxen, Zelig, The Net och Brazil. De är bra gissningar, även om jag är lite osäker på att alla har textskyltar, men är förstås fel. Så här kommer nu en ledtrådsbild! Lämna din gissning i en kommentar. Vinnare, och rätt svar, kommer om några dagar. Lycka till!!

Från vilken film är bilderna hämtade?

Gbg Filmfestival: Lågmäld bryta-upp-berättelse i storslaget landskap

Caleb och Matthew i filmen A simple curve.

Varför är jag den jag är? Och vad vill jag egentligen göra med mitt liv? Dessa frågor binder samman historien i den kanadensiske filmen A simple curve. Långsfilmdebuterande Audrey Nealon har skrivit manus och regisserat, och berättelsen utgår i mångt och mycket från hans egen uppväxt.
  Vid sjön Slocan i British Columbia, omgiven av vackra bergstoppar och vidsträckta skogar, bor Caleb (Kris Lemche) tillsammans med sin pappa Jim (Michael Hogan). I det pittoreska samhället driver de ett snickeri, som med tiden blir ett allt svårare projekt att ekonomiskt klara av. Fadern är en envis man med djupt rotade värderingar från sin uppväxt inom hippie-rörelsen, och detta är grogrund för en underliggande konflikt mellan pappan och sonen. 27-årige Caleb har, sedan mammans bortgång, tvingats ta en stort ansvar för familjen och har kommit att fastna i det lilla samhället. När pappans driftlige barndomskamrat Matthew (Matt Craven) återvänder till byn ser Caleb en möjlighet att rädda familjesnickeriet från konkurs. Samtidigt väcks frågor om identitet och om att vilja någonting eget med sitt liv.
  A simple curve är en lågmält berättad historia inramad av ett sagolikt vackert bergslandskap. Vid ett par tillfällen fångar filmen mig med sina viktiga frågeställningar (och vackra naturbilder!), men håller inte taget tillräckligt länge för att blir verkligt gripande. Jag sitter hela tiden och väntar på att berättelsen ska utmynna i någonting lika storslaget som de omgivande bergstopparna, men Nealon håller det hela på en mycket sansad nivå. Samtidigt räddar han filmen, som i grunden har en allvarlig problematik, från att bli sentimental eller ledsam. Faktum är att A simple curve är en riktigt rolig film emellanåt. Scenen där Caleb dejtar den nyskilda Lee (Pascale Hutton) på den lokala krogen är ordentligt (tragi)komisk; för den inflyttade småbarnsmamman tvingas Caleb bekänna att alla de tre kvinnor som han någonsin haft sex med just denna kväll befinner sig där på krogen…
  Jag tvivlar på att A simple curve kommer att få svensk distribution, men förr eller senare lär den finnas att få tag på som dvd. För den som befinner sig på Göteborg Film Festival finns möjlighet att se A simple nu på söndag (Folkan kl. 10.00).

Mattias Åkerberg ser gärna nyskapande svenska filmer signerade Roy Andersson eller arvtagaren Ruben Östlund. Favoriterna är En kärlekshistoria (1970) och Gitarrmongot (2004). Han har svårt för människor som överkonsumerar film, men aldrig verkar reflektera över vad varje film har att säga. Själv jobbar han hårt på att se riktigt bra filmer, eftersom två timmar på en kass film är slöseri med både tid och pengar. Han bloggar på One-shot (www.mattiasakerberg.com/blogg).

Andra bloggar om: Göteborgs filmfestival

Filmomats Filmquiz #7

Och jag som trodde att Sleepy Hollow (rätt svar i förra filmquizet) skulle vara svårt! Knappast. Ni tog det ju hur lätt som helst! Imponerande. Och först att svara rätt vad Fredrik, igen! Grattis!
  Lite filmfakta för oss filmnördar. Johnny Depps karaktär svimmar sex gånger i Sleepy Hollow och filmen innehåller 18 halshuggning. Christopher Walkens karaktär har inte en enda replik och Casper Van Dien gick upp 14 kg för sin roll.
  Nu får det vara slut på alla lätta filmer. Den här gången blir det en riktigt tuff bild! Lämna din gissning i en kommentar. Vinnare, och rätt svar, kommer om några dagar. Lycka till - jag tror att ni kommer att behöva det!

Från vilken film är bilden hämtad?