<body><script type="text/javascript"> function setAttributeOnload(object, attribute, val) { if(window.addEventListener) { window.addEventListener('load', function(){ object[attribute] = val; }, false); } else { window.attachEvent('onload', function(){ object[attribute] = val; }); } } </script> <div id="navbar-iframe-container"></div> <script type="text/javascript" src="https://apis.google.com/js/platform.js"></script> <script type="text/javascript"> gapi.load("gapi.iframes:gapi.iframes.style.bubble", function() { if (gapi.iframes && gapi.iframes.getContext) { gapi.iframes.getContext().openChild({ url: 'https://www.blogger.com/navbar.g?targetBlogID\x3d11824150\x26blogName\x3dFilmomat\x26publishMode\x3dPUBLISH_MODE_BLOGSPOT\x26navbarType\x3dSILVER\x26layoutType\x3dCLASSIC\x26searchRoot\x3dhttps://filmomat.blogspot.com/search\x26blogLocale\x3dsv_SE\x26v\x3d2\x26homepageUrl\x3dhttp://filmomat.blogspot.com/\x26vt\x3d5122326630440060638', where: document.getElementById("navbar-iframe-container"), id: "navbar-iframe" }); } }); </script>

onsdag, november 30, 2005

212


Het träff vid torktumlaren?


Givetvis såg jag filmen 212 (2005) i filmhuset med tillhörande Face2Face. Filmen var en lågmäld och personlig historia om några ensamma människors liv i New York. Den behandlade likheter och olikheter i deras olika ensamhet samtidigt som den stillsamt vävde samman deras liv till en tunn tråd. Hela filmen var filmad med DV och innehöll bara okända skådespelare, vilket ger en tydlig lågbudgetkänsla, men det stör inte utan förstärker snarare karaktärerna. De skulle kunna vara några av mina polare, eller till och med jag själv.
  Under Face2Face:en, som skulle kunna ha varit en personlig fika med Anthony Ng eftersom jag satt längst fram i den lilla salongen, pratade han mycket om hur han upplevde att just relationer face to face verkar ha blivit svårare för oss människor och att vi både oftare och hellre pratar med varandra genom olika tekniska apparater. Som exempel berättade han om hur hans flickvän några år tidigare hade gjort slut utan att säga varför, men när de skiljts åt hade hon ringt upp honom och över telefonen berättat varför och vad hon kände. I filmen har personerna också svårt att prata direkt med varandra och hittar olika tekniska "tolkar". Paret där flickvännen heller pratar i telefon än med sin pojkvän, flickan som söker kontakt med en reparatör genom att slå sönder olika apparater hemma och på jobbet och så klart filmens frontpar som möts vid tvättstugans torktumlare.
  Anthony pratade också om hur förtjust han var i Sverige, och det lät uppriktigt då han använt sånger från både Lisa Ekdahl Och Sophie Zelmani i sina filmer. Han tänkte också ägna helgen åt att studera svensk design, speciellt möbler. Och så avslutade han med att säga att han skrev på ett nytt manus, det skulle handla om män. Han tyckte att det gjorts så många filmer om tjejer att det behövdes göras några manscentrerade filmer. Tydligen var idén att den skulle kretsa kring tre livvakter (real manly men) och deras vardag. Själv kan jag tycka att den mesta "vanliga" filmen är tillräckligt manscentrerad för att räcka och bli över, men väntar ändå med spänning på Anthony Ngs nästa film, det är den garanterat värd.

Sao är Filmomats gästskribent. Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.

tisdag, november 29, 2005

Publikpris till Storm

Är svenska Storm festivalens bästa film? Kanske, om man får tro festivalbesökarna som röstat fram sin favorit. Filmen har vunnit priset Star! Audience Award, som delas ut i samarbete med nöjeskanalen Star!. Jag tror att det är så att vinnarfilmen, förutom själva priset, också vinner reklamtid i Star!-kanalen. Grattis, kanske man ska säga?
  Storm är i alla fall fint sällskap. Förra året vann Park Chan-wooks film Old Boy publikens pris. Här är fler publikvinnare:
2003 The Station Agent av Thom McCarthy.
2002 Japón (Japan) av Carlos Reygadas.
2001 Lost and Delirious av Léa Pool.
2000 Boys Don't Cry av Kimberly Peirce
  Sao, som såg vinnarfilmen i förra veckan kommenterar priset så här:
Vid publikpriser vinner ju per definition alltid rätt film. Fast i min mening var Storm långt från bäst på festivalen. Den var inte ens i samma klass som till exempel Me and You and everyone We Know eller Festival. Storm använder en spännande berättarteknik och för att komma från Sverige, actionfilmens U-land, är den helt okej. Tyvärr håller den inte hela vägen, flera trådar släpps, andra känns lösryckta och resultatet är en mycket ojämn film med både bra och usla inslag.

Vinnare på Stockholms Filmfestival


Vinnarfilm så det ryker om det!


I söndags avslutades Stockholms Filmfestivals intensiva filmvecka. Men filmfestivalen är inte slut för det - i alla fall inte här på Filmomat. Vi har sett massor av film och för att komma i kapp vår hektiska vecka tänker vi fortsätta att skriva om festivalen och filmerna.
  I helgen delades festivalens olika filmpris ut och här är listan med vinnare:

Bästa film:
Det blev den starka filmen Nordeste som kammade hem den 7,3 kilo tunga bronshästen för bästa film i år. En film om uppgörelse mot ekonomiska orättvisor, illegal barnhandel och ständiga övergrepp mot de fattiga.
Juryns motivering: En film som är anmärkningsvärt mogen i allt från tema och vision till utförande. Den vågar ställa svåra frågor utan att känna sig tvungen att besvara dem åt oss, och utan att någonsin fall över i sentimentalitet eller effektsökeri.

Bästa kortfilm
Den Nya Zeeländska Tama Tu fick aluminiumhästen för sin vackert filmade kortfilm om soldater som blivit legender i sitt hemland.
Juryns motivering: En film som inom loppet av elva minuter berättar mer, utvecklar rollfigurerna mer och väcker starkare känslor än de flesta långfilmer ens drömmer om att lyckas med på två timmar.

Bästa regidebut
Amerikas nya indie-darling Miranda July fick pris för sin nyskapande och populära regidebut för Me and You and Everyone We Know.
Juryns motivering: Med stor nyfikenhet och höga förväntningar på framtiden, går juryns pris bästa regidebut till en ren och klar stämma som talar till oss med en unik ton. [Läs Filmomats recension]

Bästa foto
Adrian Tan fick priset för sitt foto till Singapores egen superauteur Eric Khoos film Be With Me. Ett minimalistiskt drama med bilder som för tankarna till filmskapare som Wong Kar-Wai.
Juryns motivering: Omringad av överarbetade och ytliga bilder bjuder årets vinnare av priset för bästa foto på rena och ärliga porträtt av det mänskliga ansiktet, lika vackra och avslappnade som personerna i dem.

Årets manus
Priset för bästa manus gick till Annie Griffin som både skrivit och regisserat filmen Festival. En svart komedi med en mängd bisarra personporträtt.
Juryns motivering: Årets bästa manus är en ständigt överraskande berättelse om vår eviga strid med vårt ego. Ur humorns grundläggande förutsättningar väcks rollfigurerna till liv... och de är förbannat roliga. [Läs Filmomats recension]

Årets bästa manliga skådespelare
Den blott tjugoåriga skådespelaren Vincent D`Onofrio gör tumsugaren Justin i Mike Mills hyllade Thumbsucker.
Juryns motivering: Årets pris för bästa manlige skådespelare belönar en insats som utifrån en liten roll växer till en överraskande, gripande, livs levande människa, lika verklig som vi alla. [Läs Filmomats recension]

Årets bästa kvinnliga skådespelare

Carole Bouquet och Aymrà Rovera får dela priset för sina prestationer i vinnarfilmen Nordeste.
Juryns motivering: Årets pris för bästa kvinnliga skådespelare delas mellan två kvinnor. Deras makalösa skådespel sammanflätas, och skapar två lika viktiga sidor av det mynt som lyfter en redan mycket bra film till fantastiska höjder.

Vinnarlistan och juryns motiveringar kommer från filmfestivalen.se.

Förföriskt i The Bow




Det är sällan jag är så ambivalent inställd till en film som jag är till The Bow (2005). Med sitt färgranna, stillsamma foto och vacker musik trollbinder Kim Ki-Duk oss till sin stämningsfulla historia om en gammal man och en flicka som lever ensamma på en båt ute på havet. Svårigheten för mig ligger i historien som exponerar den gamle mannen som en förtryckande kidnapparpedofil. Ändå beskriver Kim Ki-Duk deras förhållande som vackert och ömsesidigt, trots att flickans känslor närmast kan antas bero på ett svårartat Stockholmssyndrom.
  Resultatet är att jag blir förförd av känslorna och skönheten samtidigt som jag äcklas över att bli lurad att tycka att det är vackert.

Sao är Filmomats gästskribent. Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.

söndag, november 27, 2005

Princess Raccoon


Jô Odagiri och Ziyi Zhang i Princess Raccoon.


Vilken Resa. Filmen Princess Raccoon (2005) som inte liknar någonting annat. En modern Den Andalusiska hunden (1929), fast med handling och oerhört mycket mer färg. Det verkar som om filmen handlar om en människa och en tvättbjörnsande(demon?) som blir förälskade, något som givetvis är förbjudet från bådas håll. Det är egentligen enda likheten med Romeo och Julia, vilket jag sett filmen liknas vid på flera ställen. I den här sagan leder deras kärlek till en lång rad lösryckta, psykedeliska scener varav de flesta är någon sorts sång- och dansnummer. Musiken spänner från opera till fragglarna och tillbaka via stepp och rap.
  Efter filmen hade jag ingen aning om vad jag skulle tycka. Fortfarande har jag inte en aning om vad Seijun Suziki ville säga med Princess Raccon, men jag vet att jag log lyckligt hela filmen igenom och ett långt tag efter att den var slut, och det är ett gott betyg i sig.

Sao är Filmomats gästskribent. Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.

fredag, november 25, 2005

You and Me and Everyone We Know


Miranda July spelar huvudrollen i You and Me and Everyone We Know, som hon även skrivit och regisserat.


Kärlek! Det sammanfattande ordet för den här filmupplevelsen är kärlek. Alla karaktärer, hur usla vi, eller samhället må tycka att de är, behandlas kärleksfullt av Miranda July (författare, regissör och huvudrollsinnehavare), och jag älskar filmen You and Me and Everyone We Know (2005). Under visningen som presenterades av Miranda själv och avslutades med ett fantastiskt Face2Face kändes det också hur hela publiken älskade filmen och
Miranda.
  Filmen är i grunden väldigt enkel. Kvinna och man möts, blir förälskade, stöter på en massa problem och i slutet överkommer de problemen. Det speciella ligger i Mirandas kärleksfulla hantering av karaktärerna och i den annorlunda humorn. Kanske är det hennes bakgrund som vidoekonstnär som gör att varje scen känns som en liten film, ett litet universum i sig. Det förstärker känslan av att leva i nuet, vilket är en stark drivkraft för de båda huvudkaraktärerna under deras trevande färd mot varandra.
  Under Face2Face:et efter filmen, vilket leddes på ett undermåligt sätt av Rodeos filmredaktör Mattias Dahlström, sade Miranda redan efter ett par frågor att hon inte var intresserad av att prata med honom, sedan vände hon sig mot publiken, ett fullsatt Skandia, och sade "Now that you're all here, I'd like to talk to you". På alla frågor svarade hon rakt och okonstlat. "Who came up with the poo back and forth?" "Me, of course, I'm the writer! I was trying to picture how a small child could imagine sexual activities." Enda gången hennes leende stelnade till var mot slutet när en kille på bakre raden frågade henne om hon skulle kunna tänka sig att sätta sig i hans bil (En anspelning på en av filmens scener). Visst, det kanske var plumpt av honom, men just då tror jag faktiskt hela salongen bjöd in Miranda till sin bil.
  Som ni ser är jag fortfarande, flera dagar senare, helt lyrisk och jag skriver mer om regissören än om filmen själv, men i det här fallet är det omöjligt att skilja dem åt. Fast det är också det som är det tråkiga med Me and You and Everyone We Know, det känns som att det här är Miranda och hur vackert det än är undrar man över om det kan komma något mer från henne. Jag hoppas verkligen att hon kan fortsätta skapa lika bra filmer, men jag är rädd att det kommer att bli tyst nu tills hon om 40 år kan göra en film om sitt liv i vaken efter den enda succéen.

Sao är Filmomats gästskribent. Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.

torsdag, november 24, 2005

Tabu om tumsugning


Lou Taylor Pucci trovärdig tonåring i Thumbsucker.


Mike Mills är designen och reklamfilmaren som bestämde sig för att göra en långfilm. Till sin hjälp tog han en semibiografisk roman av Walter Kirn och en handfull stjärnskådisar. Resultatet blev den bedårande pärlanThumbsucker (2005).
  Justin Cobb, Lou Taylor Pucci, är en vanlig, velig och smådeppig 17-åring som tar tummen till hjälp vid svåra stunder. Ofta ser man honom sitta och suga inne på skolans toalett eller framför tv:n i hans rum. Givetvis är det här ett stort problem för hans föräldrar, pappan (Vincent D'Onofrio) som var en lovande idrottsman som ung och mamman (Tilda Swinton) som drömmer om en dejt med en såpastjärna, och de vill att sonen ska växa upp till man - utan sin tumme. Med stöd från sin tandläkare (Keanu Reeves) och hypnos lyckas Justin bli av med sitt beroende. Men ett beroende ersätter gärna ett annat och han dras snabbt in i en villervalla av lyckopiller, droger och en intensiv debattklass-turné.
  Med en sådan stjärnspäckad line-up (även Benjamin Bratt och Vince Vaughn syns i rollistan) hade man kunna tro att Thumbsucker skulle explodera ut på de amerikanska biograferna. Men som Mike Mills själv sa i Face2face:en efter tisdagens film: "Vem vill distribuera en film om tumsugning?" och det var riktigt svårt för honom att få tag i pengar till filmen.
  Det är flera faktorer som gör den här filmen så bra. Skådespelarna är enormt känsliga och skickliga. Tilda Swinton (som även är medproducent till filmen) spelar mamma nästan otäckt verkligt och Lou Taylor Pucci verkar så naturlig att man undrar om han ens spelar. Musiken är väl utvald (The Polyphonic Spree och Elliott Smith) och fotot, tillsammans med scenografin, är underbar att titta på.
  Thumbsucker hade kunnat bli en vanlig tonårsfilm om tonårsångest i en amerikansk förort. Istället är den en ovanligt naken och nära skildring av människor som är precis som du och jag, vare sig de är sönder, döttrar eller föräldrar. Filmen lyckas att glänta på dörren in till verkligheten utan att tumma på (ursäkta) kvalitén eller bli så där tillgjort "indie" som realistisk film verkar ha patent på.
  Jag har ingen aning om ifall Thumbsucker kommer att gå upp på svenska biografer (jag hoppas det verkligen) men om du har tiden och pengarna så går filmen en sista gång ikväll klockan 22 på biografen Skandia. Missa den inte!
  Om du vill se mer av Mills så har han regisserat Moby: Play - The DVD (2001), Pulp Anthology (2002) och Air: Eating, Sleeping, Waiting and Playing (2003).

onsdag, november 23, 2005

Fler om festivalen

Självklart är det inte bara vi på Filmomat som bevakar festivalen i år. Här är en kort lista (vill du göra den länge, säg till!) över bra bloggar som troget besöker och skriver om årets filmfestival. Trevlig läsning!

Conan the Librarian
Filmforum
Ingen kommer undan politiken
Nislons blogg
En dröjande blick
Filmen, teven och boken

Grizzly Man: Hellre dåligt, än inte alls


Timothy Treadwell, inte helt med.


Werner Hertzogs dokumentär, Grizzly Man (2005), om en man som valt att leva med en grupp(?) Grizzlybjörnar i Alaska är stark och medryckande. Trots att huvudpersonen, Timothy Treadwell, uppenbarligen inte har alla rävarna i lyan så känner man för honom och hans missriktade engagemang.
  Tyvärr störde jag mig på Werners kommentarer. Utan hans brutna engelska och något underliga spekulationer hade det här kunnat vara ett fantastiskt epos om en människas liv och drömmar. Nu får man istället lägga energi på att tänka bort ljudspåret för att kunna njuta av de vackra och stundvis tragikomiska scenerna.

Sao är Filmomats gästskribent.
Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.

tisdag, november 22, 2005

Dubbelt upp på filmfestivalen


Mary Kay Place är med i två av festivalens filmer.


Mary Kay Place är den eviga birollsmamman som många känner igen, men ingen kommer ihåg. Hon började sin karriär på 70-talet med tv-serien Mary Hartman, Mary Hartman och har sedan dess gjort ett 60-tal filmer.
  Vad jag vet (än så länge) är hon den enda som är med i hela två filmer i årets filmfestival; Lonesome Jim (2005) där hon spelar lillebror Afflecks mamma samt i Rodrigo "Carnivàle" Garcías omtalade film Nine Lives (2005).
  Visste du att Mary Kay Place har gett ut två skivor? Jag har inte hört något av det hon gjort, men jag skulle tippa på att det rör sig åt countryhållet och att det låter tja, lite så där. Men omslagen är ju stiliga!

måndag, november 21, 2005

Vad skulle vi göra utan fickprogrammet?


Snygg och smart!


Filmfestivalens lilla och snygga fickprogram (pdf) är guld värd under festivalveckan. Jag vet helt ärligt inte vad jag skulle göra utan det!
  Långsam webb och svåröverskådlig festivaltidning är en mardröm för den som försöker planera in film och sedan hålla koll på vad som ska ses när. I år har festivalen satt samman en liten och enkel booklet med bara den absolut viktigaste informationen, uppdelat på dagar. Det är ju den här man skulle haft för två veckor sedan när jag slet mitt hår för att planera en bra filmvecka!
  Nåväl - nu är fickprogrammet här och ligger utlagt över i princip hela Stockholm. Skaffa dig ett ex snarast, du kommer inte att klara dig utan det!

Lemming full av tom skräck


Charlotte Gainsbourg strålande i Lemming


Lemming (2005) är en lång och konstig film. Jag såg den igår kväll, men vet fortfarande inte hur jag ska ställa mig till den. Den är något så udda som en konstig och ovanlig film inom ramarna för en mycket vanlig film. Häng med här nu; det finns film som känns vanlig och även om det mesta är väntat ändå spännande och underhållande. Bilderna, storyn, skådisarna - allt är liksom vanligt. Sedan finns det ovanlig film, twistad och vriden film som fungerar just därför att man inte behöver förstå allt. Karaktärer spårar ur, kameraarbetet är genomtänkt men obegripligt och manuset så vridet att man inte sett något liknande.
  Lemming börjar som vilken mysig fransk film som helst. Nyaställde ingenjören Alain Getty och hans unga fru Bénédicte bjuder hem sin chef och hans fru på middag. Men chefens fru agerar och reagerar konstigt under kvällen och paret tvingas åka därifrån för att undvika en allt för stor katastrof. Ok - franska upprörda par har vi sett förut på film. Men vad som händer där näst är bara - udda.
  Allt som sker i filmens följande två timmar presenteras nästan förvånande nyktert. Repliker och bildspråket verkar fortfarande tror att filmen är en vanlig fransk relationskomedi. Vi i publiken ser givetvis något annat.
  Jag kan egentligen bara tänka på en film och en regissör som närmast kan likna Lemming; Roman Polanskis och hans Repulsion (1965). Precis som Catherine Deneuve tillåter sin Carole Ledoux att allt mer förirra sig in i sitt eget psyke blir Charlotte Gainsbourgs Bénédictes glasartade blick och stumma underbett allt mer bortvänt och förvirrat. Det är sanslöst strålande spelat och Gainsbourg räddar vad som lätt hade kunnat bli överblivna filmremsor på klippbordet.
  Precis som i Repulsion är det skuggorna och musiken (här David Whitaker nakna pianon) som sätter stämningen och obehaget. Lemming har nämligen det där smygande hotet och skräcken som jag tror att Michael Haneke så önskar att hans senaste film Dolt Hot (2004) hade. Regissören Dominik Molls Lemming lyckas nämligen med konststycket (där Haneke så fatalt misslyckas) att skapa spänning i scener där just ingenting speciellt händer. Det enda vi ser är hur skickliga Charlotte Gainsbourg rör sitt huvud en aning långsammare än i scenen innan och vi är övertygade om att strax - då händer det.

söndag, november 20, 2005

Festival


Festival på film.


Filmen Festival (2005) utspelar sig under en komikerfestival och under filmens två timmar så bjuds vi på all sorts humor, från handdockor till ordvitsar till grova sexvitsar och till humor som inte ens är rolig. Det som är mest slående är att mitt i alla humor så handlar filmen inte alls om det. Komikerna skämt är inget annat än ett ramverk till de egentliga draman som deras liv utgör.
  En kul sak är att Den Stora Kändisen (tm) som är med som jurymedlem under festivalen är fantastiskt lik Jerry Seinfeld, en känsla som ökas av att hans groupie livnär sig på att dra skämt om judar och hans stora förälskelse är väldigt lik Julia Louis-Dreyfus (Elaine i Seinfeld).
  Filmen innehåller massor av karaktärer och intriger på ett nästa Altmanlikt sätt, och gör det så bra och sammanvävt att man undrar varför det är så få filmer som vågar ha fylliga persongallerier.
  Ett stort plus för filmen är att den lyckas få vanliga problem och kontroverser för vanliga människor att bli spännande.
  Ett stort minus är att det är mycket svårt att förstå sluddrande skottar i bullrig pubmiljö.

Sao är Filmomats gästskribent.
Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.

fredag, november 18, 2005

A History of Violence


Viggo Mortensen så rätt och så trög.


Om någon säger David Cronenberg till mig tänker jag mest på våld, sex och en hel del skickligt manövrerat äckel i filmer som Naked Lunch (1991), eXistenZ (1999) eller Crash (1996).*
  Filmen A History of Violence håller sig en bra bit ifrån vad man skulle kunna kalla ett Cronenbergmanér. Visst, den innehåller både sex och våld och en del närgångna bilder på mosade ansikten. Men filmen är förvånande rakt berättad.
  A History of Violence ställer upp problem och låter dem få en lösning, visar upp ett nytt problem följd av en lösning. Det är nästan befriande att få en så rak film visad för sig. Inga tilltrasslade dimensioner eller bakåtvända tankehopp som kräver sin publik. På det här sätter får även de våldsamma scenerna, i en annars rätt lågmäld film, desto mer utrymme att verkligen lysa.
  Viggo Mortensen spelar Tom Stall, en lycklig familjefar och bonnläpp som driver sitt eget diner i en liten amerikansk småstad. När kaféet rånas av några busar reagerar Stall som om han var en utbildad militärpolis alternativt själv brottsling. Han kastar sig över disken, skjuter utan att tveka med busarnas vapen och röjer stället som vilken he-man som helst. Självklart blir Stall hela stadens hjälte, medan han själv mest försöker hålla sig borta från närgångna journalister. Självklart har framgången ett pris och inom bara några dygn får stan besök av välklädda maffiakillar (bra spelat av bland annat Ed Harris), som påstår att Stall inte alls är den han utger sig för att vara. Stall tvingas ta tag i sitt förflutna för att kunna överleva sin framtid.
  Cronenberg drar på och håller tillbaka - och med sin klassiska fingertoppkänsla får han obehaget att växa fram innifrån. Viggo Mortensen spelar sin Stall med en skicklighet jag inte tror att jag sett hos honom på länge. Gränsen mellan fårordig och trög dumhet och total sinnesupplösning är hårfin och det är nästan bara i Mortensens subtila ögonspel vi märker skillnaden.
  Filmens upplösning är strålande koreograferat och det slår mig att det nog krävs en skrattade filmfestivalpublik för att så mycket våld och blod ska blir ren humor.
  Själv säger Cronenberg, till Svd, att A History of Violence är hans första "sell out" och hans andra mainstreamfilm, efter The Dead Zone (1983):
Men mainstream innebär inte att jag har förenklat och kompromissat med filmen. Det är tvärtom möjligt att det här är den bästa och mest komplexa film jag gjort.



* Flera av Cronenbergs äldre filmer visas på årets filmfestival. Passa på att låta dig äcklas på stor duk!

Svd goes filmfestival


Bilden är lånad från Svds intervju med Cronenberg - läs den!


Det är inte bara på nätet som Stockholms Filmfestival uppmärksammas. I dagens Svd, kulturdelen, finns ett uppslag med ett festivalspel som ska förbereda oss filmfantaster på den hårda veckan. Lite småkul, men dåligt utnyttjat sidutrymme. Om man nu ska kosta på sig att ge festivalen två hela sidor, varför inte fylla dem med lite mer matnyttigt stoff? Nä, håll dig till Filmomat om du vill veta allt du behöver under festivalveckan.
  Däremot har Svd, på webben, en lång och bra intervju med festivalgästen David Cronenberg. Missa inte den!

Hårda A Bittersweet Life


Rått, hårt och vackert i A Bittersweet Life


A Bittersweet Life (2005) är en koreansk hämndrulle som liknats vid filmer som Oldboy (2003) och Kill Bill (2003), och faktum är att det mesta i filmen redan har gjorts. Det är blodigt, hårt, rått och vackert, i en skimrande snygg förpackning. Men det är något som saknas, en extra dimension, en tätare väv eller spännande karaktärer. Jag vet inte vad, men jag lämnade salongen med känslan av att det var konsulter som gjort den här filmen. De har levererat allt precis enligt beställning, men har ändå lyckats skära bort det man egentligen ville ha. Det är synd, för med bara lite mer fingertoppskänsla hade A Bittersweet Life kunnat bli en riktigt bra film.

Sao är Filmomats gästskribent.
Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.

Orutinerat vid biljettkassan

Eli skrev igår om att Stockholms Filmfestivals webbplats var slö och instabil. Jag kan upplysa om att det inte är de enda datorproblem som festivalen dras med. När jag skulle hämta ut mina förköpta biljetter vid halvsjutiden på Skandia igår, var kön milslång och stressade volontärer sa något om att datasystemet inte fungerade. Eftersom jag har "jobbat med data" i många år så har jag tillräckligt mycket rutin för att inte stå och loitra medan ett gäng administratörer väntar på att deras dataskärmar ska se ut som vanligt igen. Min tanke var att de till tiotiden, när min första film visades, skulle ha löst problemet. När jag återkom vid tjugo i tio, en god halvtimme innan filmen A Bittersweet Life skulle börja, möttes jag av det aggressiva knorrandet från 150 missnöjda och stressade cineaster. Tydligen fungerade det att sälja biljetter, men det gick ack så långsamt. Det tog fem minuter för varje könummer och ju längre tiden gick desto högre steg mumlet.
  Visst, fel händer. Gärna i tillfälliga system och under hög last. Jag håller det inte emot dem. Fast när det går snett gäller det att kunna hantera situationen. Att låta två volontärer arbeta sig trasiga bakom kassan för att hinna sälja biljetter och be alla om ursäkt är inte okej! Speciellt inte när det finns resurser på plats. Det fanns en festivalkoordinator i salongen och minst tio andra volontärer som bara sålde affischer och delade ut program. Ett minimum hade varit att låta några volontärer gå runt och informera om problemen och försäkra gästerna om att de skulle hinna in till filmen. Koordinatorn kunde, om han nu inte kan koordinera lite bättre, åtminstone ställa sig upp och be om ursäkt å festivalens vägnar innan filmvisningen började. Inte ens i sitt inledningstal nämnde han problemen. Uselt.

Sao är Filmomats gästskribent. Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.

torsdag, november 17, 2005

Premiärfilm med tekniktrubbel


Cronenbergs A History of Violence invigde årets filmfestival.


Stockholms filmfestivals premiärfilm A History of Violence (2005) slutade för exakt 30 minuter sedan. Dagens premiär var givetvis långt ifrån storhetsdagarna på 90-talet då det dracks skumpa (kvällens öl, vin och pringles var visserligen helt ok) i foajén och kändisarna minglade mellan salongsstolarna.
  David Cronenberg var givetvis där och presenterade kort sin film. "I´m proud of it. I hope you like it" och klippte den sedvanliga filmremsan för att inviga festivalen. Nuförtiden inleds festivalens filmer med reklam. Lite tråkigt, men jag antar att det drar in så mycket pengar att det är värt det.
  Värre blev det dock efter reklamen. Filmen hann gå en liten stund innan volontärerna upptäckte att ljudspåret bara brusade och brummade. Men det gav i alla fall publiken chansen att applådera lite extra när filmen väl gick igång.*
  Jag återkommer imorgon med en recension av A History of Violence. Men mitt första intryck är att det är en bra film och att Cronenberg verkar ha blivit lite gammal och blödig på senare dagar. Nåväl, mer om det imorgon!
  Sao, hur var din första filmfestivaldag?

* Applåder på film är endast, och jag betonar endast, ok på filmfestivalers (eller liknande tillställningars) premiärvisningar.

Filmfestivalwebben ett fiasko

Alla stora webbplatser (eller snarare personalen bakom dem) med självaktning vet att det krävs resurser vid stort besökstryck. Det vet alla - utom Stockholms Filmfestival.
  I år (jag missade festivalen förra året, så jag vet inte om det var samma sak då) kan man bara köpa (inte boka!) biljetter via webben. För det krävs en stabil webbplats. Filmfestivalen.se är allt annat än stabil. Eller också är den kanske för stabil - seg som gammal kola är webbplatsen i alla fall. Över 10 sekunder tar det för index-sidan att ladda fram för första gången. Ännu längre tid om man ska ge sig på att söka fram filmer.
  Givetvis är en långsam webbplats grymt frustrerande! Och tillsammans med en rörig och svårnavigerad festivaltidning är humöret inte på topp. Framför allt inte när man kan räkna minuterna mellan att visningar säljer slut.
  Nåväl, en seg webbplats under stort besökstryck ingår väl kanske lite i spelet. Att det inte alltid går att köpa filmbiljetter, utan att man istället får det konstiga svaret "Vi har tömt din kundvagn, hoppas det inte uppfattas som besvärande" är desto värre. Illa Filmfestivalen!
  Och snälla ni, om ni nu ska mecka om sidan till nästa år - lägg ner filmljudet som spelas upp på index-sidan. Det är så 97!

Startskottet har gått!

Så har det äntligen blivit dags för Stockholms 16:e filmfestival! Vi på Filmomat ska försöka att gå på så mycket film som vi bara hinner - och våra arbetsgivare tillåter. Men innan vi ser våra respektive första filmer i kväll tänker vi spekulera lite om den kommande veckan.

Sao, du räknar kallt med omkring tre filmer om dagen - hur orkar man?
  - För det första vill jag säga att jag inte lyckats pressan in tre filmer varje dag det här året. Men tricket är att hoppa över de riktigt sena filmerna, börjar man vrida på dygnet tappar man udden, precis som när man blir jetlaggad. Det bästa är att pricka in en film tidigt på dagen, sedan två kvällsfilmer. Det är lagom för mig. Extra bonus om kvällsfilmerna går på samma salong så att man bara behöver ta en bensträckare mellan och slipper elda tvärs över stan för att hinna med nästa film.

Eli, vad tycker du om festivalens val av biografer?
  - Jag kommer verkligen att sakna Rival. Det är en stor och vacker salong som förtjänar att användas som bio. Roligt att festivalen utnyttjar Astoria! Men KTH:s kårhus Nymble, vad är det för trams! Film ska ses på biografsalong, inte på hårda trästolar som ger träsmak.

Sao, tre filmer man bara inte får missa under veckan?

  - Festival. En galen komedi som handlar om en liknande filmfestival, bör ses för att få rätt stämning. Den visas, som sig bör under de inledadande dagarna. Zim and Co. Komedi om den frustrerande vardagen för en ung kille i den franska förorten. Oväntat aktuell. Lady Vengeance. Snygg koreansk film om kvinnlig hämnare. Tyvärr missar jag den själv eftersom jag är bortrest sista helgen.

Eli, vad tycker du om årets festivaltidning?
  - Som vanligt tycker jag inte att tidningen är riktigt uttänkt - ur användarsynpunkt. Det blir för mycket bläddrande fram och tillbaka. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att plita ner viktiga saker som salong och klockslag varje gång en film nämns i tidningen. Däremot är den väldigt snygg i år!

Sao, några korta punkter; hur sjutton ska man tänka när man väljer film?
  - När jag valt de filmer som verkar intressanta kan det behövas sållas ytterligare. Då jag vanligtvis är ute i sista sekund så kan jag sedan stryka de som redan är slutsålda. Efter det stryker jag alla filmer som går upp på (vanlig) bio, de kan man alltid se senare. Slutligen brukar jag faktisk stryka svensk film, för nästan all svensk film går upp på bio, såvida den inte är riktigt usel och i det fallet vill jag förmodligen inte se den. Uppstår det fortfarande krockar är det bara att singla slant som återstår.

Eli, kort kommentar om festivalens utbud?
  - Jag tycker att det är en något sval line up i år. Inga riktiga pikar, inget som är riktigt udda eller spännande. Men både temat Female revenge (fast fyra fjuttiga filmer är förstås alldeles för lite) och Cronenberg som hedersgäst är roligt!

Sao, kort kommentar om festivalens utbud i år?
  - Jag tycker att utbudet känns okej med många bra filmer, men däremot så saknas det filmer som verkligen utmärker sig. Det är ingen av årets filmer som jag bara måste se.

Stockholms Internationella Filmfestival


Här är alla Filmomats samlade poster om Stockholms Filmfestival, som pågår i mellan den 17:e och 27:e november.

1/12 - Filmfestivaler i Europa
1/12 - Lonesome Jim
30/11 - 212
29/11 - Publikpris till Storm
29/11 - Vinnare på Stockholms Filmfestival
29/11 - Förföriskt i The Bow
27/11 - Princess Raccoon
25/11 - You and Me and Everyone We Know
24/11 - Tabu om tumsugning
23/11 - Fler om festivalen
23/11 - Grizzly Man: Hellre dåligt, än inte alls
22/11 - Dubbelt upp på filmfestivalen
21/11 - Vad skulle vi göra utan fickprogrammet?
21/11 - Lemming full av tom skräck
20/11 - Festival
18/11 - A History of Violence
18/11 - Svd goes filmfestival
18/11 - Hårda A Bittersweet Life
18/11 - Orutinerat vid biljettkassan
17/11 - Premiärfilm med tekniktrubbel
17/11 - Filmfestivalwebben ett fiasko
17/11 - Startskottet har gått!
10/11 - Festivaldags! Nedräkningen har börjat

torsdag, november 10, 2005

Festivaldags! Nedräkningen har börjat

Om exakt en vecka skjuter Stockholms Filmfestival igång sin 16:e festival. Som vanligt visas det filmer nästan dygnet runt på en handfull biografer över stan. David Cronenberg och Terry Gilliam kommer till Stockholm för exklusiva Face2Face-intervjuer och som tidigare år finns det ett gäng festivalbarer att mingla runt på.
  Självklart kommer vi på Filmomat att titta våra ögon sönder och samman för att sedan köra en stenhård Filmfestivaltemavecka. Håll utkik - vi drar igång den 17 november!
  För den som inte orkar vänta en hel vecka på film startade Tempo dokumentärfestival igår kväll. Filmerna visas på Sture och Zita, och priset är härligt låga 50 kronor.

onsdag, november 02, 2005

Döden i salongen


Den här posten har en dramatisk titel, och det kunde ha gått rätt illa på Söderbiografen Victorias helgvisning av 21 Gram våren 2003. Ni som sett filmen vet att det är en mycket bra men knappast munter historia. Den handlar, som titeln antyder, om död.
  Biopubliken (som ofta sköter sig bra på Victoria) satt som i ett skruvstäd. Ingen kunde äta godis, ingen rörde sig och det var knappt att vi vågade andas. Vi led alla kollektivt med karaktärerna, Sean Penns cancerhosta och Naomi Watt förvriden av sorg.
  Någonstans i slutet av filmens första halva händer det. Naomi Watts gråter på duken, publiken hulkar i stolarna. Det är begravningslunch för hennes avlidna familj och biosalongens luft dallrar av sorg. Mitt i salongen ställer sig plötsligt en man upp och börjar mödosamt tränga sig ut till trappan. Ingen reser sig, folk muttrar om att han borde väntat tills scenen är över - och mannen försvinner i salongens mörka perferi.
  Scenen fortsätter och det är svart, hemskt och död. Trots att jag har blicken som låst vid Naomi Watts rödgråtna ögon kan jag inte låta bli att se ett huvud några rader längre fram som ideligen dras bort mot trappan.
  I samma stund som jag sneglar bort åt vänster för att se vad hon tittar på kastar sig kvinnan där framme upp från sin stol. Utan att ta hänsyn till fötter, jackor eller huvuden bokstavligen klättrar hon ut från stolsraden.
  - Herregud - herregud, skriker hon och kastar sig ner på golvet.
  - Hjälp! Jag behöver en läkare! Finns det någon läkare här!? Hjälp mig!
  Hennes tjut är totalt orealistiskt och plötsligt har 21 Gram vandrat rakt ut ur duken och in i salongen.
  Sedan händer allt väldigt fort. Killen brevid mig är läkare och klättrar ut till mannen som vi nu ser ligger på trappan. På duken skriker Naomi Watts ut sin sorg i Sean Penns armar. Någon springer ut till biografpersonalen som tänder upp hela salongen. Naomi Watt gråter och gråter. Folk ställer sig upp för att se vad som händer. Tillsammans med några andra män i salongen bär läkaren ut mannen.
  Vi vet inte vad som hände eller hur det hela slutade. Någon pratade om att en ambulans kom och hämtade mannen och kvinnan. Läkarens plats brevid mig förblev i alla fall tom under resten av filmen. Och 21 Gram blev plötsligt en helt fruktansvärd filmupplevelse.

Läs fler inlägg i Filmomats biopublikvecka!

tisdag, november 01, 2005

Biosalongens BIG no-no!

Ok, du gillar bio och tycker om att gå med alla polarna och du tycker att popcornkastning hör till god salongsed. Du fäller gärna högljudda kommentarer under visningen och älskar att se film med en saftig burgare i handen. Hör upp!
 Här är Filmomats lista över biosalongens BIG no-no:s!

Mobilfipplaren
Mobiltelefoner och biografer går bara inte ihop, men den mest subtila och i mina ögon värsta typen av mobiltelefonterrorism är de som sitter snett framför och fipplar med telefonen. De tycker att de är smidiga då de har stängt av ljudet och bara sneglar ner i knäet där de har sin telefon, men de verkar helt ovetande om att displayen har en ljusstyrka jämbördig med en halogenlampa. Det skarpa blåbleka skenet förstör vilken scen som helst oavsett om det är stämningsfull spänning eller vräkig action.

Hopparen
Har du någonsin stört dig på att personen framför oavbrutet byter ställning? Då har du drabbats av en hoppare. Det är en av de vanligaste biomarodörerna och samtidigt en av de svåraste att förutsäga. En prasslare, mobilfipplare eller snackare kan man nästan alltid förutsäga innan man går in, men vem som helst kan vara en hoppare. Det första tecknet brukar vara när personen tar av sig jackan och inte riktigt hitta något bra sätt att lägga den ifrån sig. När filmen kommer igång börjar en ändlös omflyttning av kläder, godis och framför allt kroppsdelar. Vanligtvis märks hopparen mest om den hamnar i sätet bredvid, men en lång person som vajar omkring i sätet framför kan vara minst lika irriterande.

Biopolisen
Det är svårt att förstå hur de fungerar, men likafullt finns de. Biopoliserna som anser att en tillrättavisning är viktigare än en ostörd film. Det är de som måste ställa sig upp och högljutt skälla ut en stackare som råkade öppna sin godispåse precis när musiken tystnade. Att utskällningen stör många gånger mer än godispåsen någonsin gjorde är för dem ointressant. Det underliga är att biopolisen verkar smittsam. Ofta så känner några att de måste skälla ut biopolisen osv. Det är inte helt ovanligt att det slutar med att hela biosalongen ropar till sig själv att hålla käft.

Avslöjaren
Jag har själv bekanta som ser om film bara för att få gå på bio och veta vad som händer. Givetvis är det inget egensyfte att sitta i salongen och veta handlingen i förväg. Nej, poängen är att de vill kunna säga till personen bredvid vad skådespelarna ska säga i nästa scen eller komma med kommentarer om vad som egentligen hände i en sekvens med berättartekniska luckor. Det här är så klart outhärdligt, men eftersom den här typen av marodörer oftast drabbar bekanta gör de det ännu svårare att stoppa dem, inte vill man bråka med polaren inne i biografen. Efter filmen vill man heller inte ta upp det eftersom det är överspelat då, istället är det lättare att gå på bio med andra kompisar i fortsättningen. En person som under en film högt ropar ut "Han dog inte på riktigt" eller "Hon ändrar sig i slutet" är förmodligen en frustrerad avslöjare som inte har några biokompisar kvar.

Fotterroristen
Du har sådan tur att en film du har sett fram emot går på en av dina favoritbiografer. Ett gammalt biopalats med stora nersuttna stolar och mycket benutrymme. Mörkret lägger sig över salongen och du sjunker ner sätet. Härligt. Plötsligt ser du något i ögonvrån och när du vrider på huvudet har du en fot i ansiktet. Personen bakom är tydligen så avslappnad att hon eller han har lagt upp fötterna på ditt ryggstöd. Problemet är att det går inte att glida upp för att säga till. Fötterna är ju ivägen! Enda utvägen är att slå undan dem och då har du börjat en fysisk konflikt och du som bara ville slappna av i din favoritbio. De värsta bråkmakarna är de som tvingar dig till att börja och det är sådan fotterroristen är.

Skäggkrafsaren
En subtil och diskret störning som kan reta gallan ur de flesta. Kännetecknas av att handen ideligen går upp till hakan där skägget krafsas, tvinnas, klias och petas. Ljudet är lågt men mycket enerverande, framför allt till tysta och långsamma filmer. Fördelen med Skäggkrafsaren är att bara de som sitter närmast i publiken störs av ljudet. Varianter på Skäggkrafsaren är hår/flintkrafsaren eller dreadsdragaren. De sprider inte bara ett störande ljud utan även ofta ett mjälliknande puder runt sig samt en inte alltför trevlig odör.

Armstödsterroristen
Den som designade den första moderna biostolen borde få plågas med en tre timmar lång film bredvid Armstödsterroristen. Vad är idén med att tvinga två vuxna människor att dela på ett smalt armstöd? Visst, jag förstår att det ger fler platser i salongen - men ärligt, vore det inte bättre med två (eller bredare?) stöd istället för den där extra stolen? Armstödsterroristen börjar redan innan filmen har dragit igång med att kräva sin rätt till stödet. Långsamt tar han millimeter för millimeter och ger du efter ett tum räknar terroristen med att armstödet är hans. Har du otur fortsätter Armstödsterroristen med att även försöka ta över din stol och kan lätt utvecklas till en Vällare. Att påbörja en kamp om armstödet är att förstöra en hel film. Ofta gör man bäst i att helt enkelt börja luta sig åt andra hållet.

Vällaren
Det har ingen med tjockhet att göra, eller huruvida det är vinter. Vällaren har glömt att han sitter i en biosalong med andra och tror att ditt stol egentligen är hans - och han väller över. Det kan vara långa ben som plötsligt börjar preja bort dina, det kan vara en arm som plötsligt befinner sig på din sida av armstödet eller en hel överkropp som plötsligt luta sig över dig. Har du tur är det någon sötnos, har du otur är det den där gamla farbron som glömt att duscha senaste veckan. Vällaren saknar helt respekt och kan inte alls förstå det här med att komma för nära. I vintertid är Vällaren förfärlig då du ofta får hela hans vintergarderob över dig. Av någon anledning är Vällaren (enligt Filmomats mycket exklusiva undersökning) till 90% en man.

Glufsaren

Att äta på bio är inte ok enligt många biografer. Anledningarna är uppenbara - det blir lätt skitigt, och det luktar. Som de flesta vet är luktsinnet ett av våra absolut starkaste och att förknippa en härlig kärleksscen med osande baconchips eller den spännande biljakten med majonäsdränkta pommes är inte kul. Även om Glufsaren har förfinat sin ät-taktik och inte låter, eller i övrigt stör, är stanken tillräcklig för salongsutvisning tills allt är uppätet.

Överspelaren
Ingen människa i en biosalong (varken i publiken eller framme på duken) är lika mycket dramaqueen som Överspelaren. Det spelar ingen roll om det är Hitta Nemo eller Alien som visas, Överspelaren reagerar på allt. Hon gråter när det är sorgligt, hon skriker högt av skräck och kommenterar gärna huvudpersonernas val och agerande. "Nej, öppna inte den dörren!" eller "Åh, men du älskar ju honom!" är vanliga utrop från Överspelaren. Det kan bero på ovanligt livlig fantasi eller helt enkelt ovana vid biosalonger, men Överspelaren levereras bäst med tejp över munnen. Ofta triggas hon igång av ett gäng väninnor. Av någon anledning är Överspelaren (enligt Filmomats mycket exklusiva undersökning) till 90% en kvinna.

Eli & Sao

Läs fler inlägg i Filmomats biopublikvecka!
ELI
Rekommenderad veckodos: ett biofilmsbesök, två hyrfilmer och minst fyra tv-serier. Ser allt. Får dock efter ett år filmvetenskap utslag av tysk film från 1907.
Myser med: Sofia Coppolas klockrena soundtrack.
Bäst i vår: Garland och Boyles Sunshine - se den!
Testar på: Tim Minears Drive, på Fox.


FLX
Snittade som bäst 1,71 biobesök/vecka. Det satte 3 kids effektivt stopp för. Försöker nu dämpa abstinensen med TV. Och mat.
Är: inne på sommarens fjärde bag-i-box?!
Undrar: om X-Men: The Last Stand är värd att se?
Twofifty: 106


SAO
Har ett förflutet i KlubbSuper8 och hjärtat mitt i den lättsmälta delen av asiatisk filmkultur. Anser, efter att en bebis dök upp i december, att film ses lika bäst på egen duk som bio.
Prestationsångest: att förutspå nästa filmtrend.
Ser fram emot: Flx nyårslöfte.
Twofifty: 142