Stjärnspäckat när Dallas blir film

Jag är inte helt säker på att jag tycker att en remake av tv-serien Dallas är en så god idé. Jag var lite för ung när den gick på tv första gången för att verkligen gilla den, och undrar om världens främsta såpa (tar jag i nu?) egentligen är så bra att den klarar att remakas?
  Det tycker i alla fall produduktionbolaget New Regency som alltså ska göra en långfilm av serien. Men frågan är ju inte huruvida det här kommer att bli bra eller filmen bara överleva på sitt nostalgivärde, utan vilka stjärnor som ska engageras och hur hårt deras fall, tillsammans med filmen, kommer att bli.
  Inte så hårt, om man ser vilka namn som är tilltänkta. Stjärnorna står mer eller mindre i kö för att få medverka. Så här skriver comingsoon.com:

While speculation has John Travolta in the lead role of J.R. Ewing (originated by Larry Hagman), sources close to the film tell the trade that isn't a certainty. Mel Gibson hasn't completely ruled out the job, and while Kevin Costner has shown reluctance, he wants to see the rewrite. Tommy Lee Jones' name has also surfaced.

Låter rätt otroligt i mina öron. Jag trodde att det här skulle vara ett sådant projekt som ingen ens ville ta i med tång. Uppenbarligen är det precis tvärtom. Och jag tror knappast att det är regissörens Robert Luketics (Legally Blonde, Monster-in-Law) förtjänst.
  När det gäller de kvinnliga rollerna så är listan än mer stjärnspäckad.

The leading candidate for Sue Ellen (originated by Linda Gray) is Catherine Zeta-Jones, but Demi Moore and Jennifer Lopez are also contemplating. Matthew McConaughey and Owen Wilson are being courted to play Bobby Ewing (originated by Patrick Duffy).

Vad är detta? Och värre blir det!

For the role of Pamela (played by Victoria Principal), Regency is eyeing Drew Barrymore and Reese Witherspoon, and for the Lucy role (played by Charlene Tilton), talk centers around Lindsay Lohan, Jessica Simpson and Mandy Moore. There's also chatter about Jane Fonda for Miss Ellie (Barbara Bel Geddes).

Det här kan mycket väl gå från att vara en halvtaskig skitsåpa med högt nostalgivärde till att bli Filmen med stort F för 2006. Hur det hela utvecklar sig och vem som egentligen får vilken roll återstår att se - häpnar gör Filmomat i alla fall över nyheten.

SVT frossar Almodóvar

Rossy de Palma, en av Almodóvars mer pampiga stjärnor.
Med start imorgon satsar SVT under oktober på 8 x almodóvar, där åtta av Pedro Almodóvars filmer visas under en månad. Först ut är Vad har jag gjort för att förtjäna detta (1984) (som jag inte har sett). Bland månadens höjdpunkter finns geniala Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988), som visas lördagen den 8 oktober, Allt om min mamma (1999), som sänds lördagen den 15 oktober samt relativt nya Tala med henne (2002), den 22 oktober. Dessutom är det jättekul att SVT visar mina favoriter Kika (1993), lördagen den 1 oktober, och Höga klackar (1991), tisdag den 11 oktober.
  Hurra för SVT som stretar på med sina 8 x regissör-teman. Oktober kommer att bli en härlig filmmånad!

Stuntvärldens egen Oscar

En brinnande Jim Trella och Dwayne "The Rock" Johnson, som var värd för gårdagens Taurus World Stunt.

I går korades prisvinnarna i stundvärldens egen Oscarstävling, det så kallade Taurus World Stunt Awards. Vi har ju tidigare skrivit om att föreningen Stunts Unlimited vill ha en egen priskategori på Oscarsgalan. Men i brist på det priset, för det verkar ju inte bli något, får de nöja sig med Taurus.
  Så, hur gick det i går då, undrar man ju rastlöst? Här följer ett axplock av vinnarna:

Best fight
Kill Bill vann med scenen där Uma Thurman slåss mot Daryl Hannah i en husvagn.
(Andra nominerade bland annat Troy, The Bourne Supremacy)

Best Overall Stunt by a Stunt Woman
Kill Bill igen och för samma scen.
(Andra nominerade bland annat The Punisher, Scooby Doo II)

Best Overall Stunt by a Stunt Man
Spiderman II, för scenen där Peter Parker ska hoppa från ett hus, men misslyckas och faller rakt ner på en tvättlina istället.
(Andra nominerade bland annat Collateral, Torque)

Best Specialty Stunt
Taxi där tre bilar racar med varandra samtidigt som de försöker byta väska och gisslan.
(Andra nominerade bland annat Spiderman II, Along Came Polly)

Andra priser som delades ut var Best Action Movie Director som gick till Quentin Tarantino med motiveringen:

Quentin Tarantino's work with the Kill Bill films, solidified him as one of today's best action directors making him the perfect choice for the Taurus Action Movie Director of the Year award. He has consistently shown an ability to learn from the stunt teams on his many films and has expressed a genuine interest in the field of stunt work.

Det ska vara flygplan i höst

Det verkar som att det ska vara flygplan i höstens thrillers. Jag vet att bara två filmer inte ger en äkta trend, men det är ju i alla fall två filmer fler än förra höstens flygplanslösa utbud.
  Jag gillar flygplan i film. Det är otäckt och lite mystiskt. Det finns så mycket som kan hända på en nästan klaustrofobisk liten yta.
  I fredags hade alltså den första filmen, Red Eye (2005) av Wes Craven, premiär. Och den 21 oktober kommer Flightplan (2005) med Jodie Foster.
  I en intervju från i somras säger Craven att han är inte alls var förtjust över att Fosters film kommer så tätt inpå Red Eye och därför snabbade han på produktionen rätt rejält. Något som givetvis märks i filmen. Med sina 85 minuter är Red Eye i kortaste laget och knappt har spänningen börjat byggas upp förrens allt avslutas ungefär som att någon med ett hånflin i ansiktet slänger igen dörren in till godisbutiken mitt framför näsan på biotittarna.
  Wes Craven har ju på senaste åren fått rätt mycket skit för sina filmer. Folk frågar efter mannen som gav oss A Nightmare On Elm Street (1984). Personligen tycker jag inte alls att Screamfilmerna är något att skämmas för - men visst, Red Eye är inte det bästa Craven kan åstadkomma.
  Däremot har han näsa för skådespelarval och de två stjärnorna på uppgående Cillian Murphy (Batman begins) och Rachel McAdams (Wedding Crashers) gör mycket bra ifrån sig i den här ändå rätt tighta och intressanta thrillern. Deras samspel är en (om inte till och med den enda) anledning att se filmen. Men hyr den på dvd - det räcker!

Flightplans trailer bådar gott om filmen och Jodie Foster är ju alltid Jodie Foster. Med rynkan i pannan, de snipiga läpparna och panikartade uttrycket i ögonen. Hon är bra, det har hon bevisat förut. Men det var länge sedan man såg henne i en film, och även om jag personligen tyckte mycket om Panic Room (2002) var det år sedan Foster fick mig att höja på ögonbrynen. Vi får se om hon fortfarande har krut att bära upp en hel film.

Nytt hopp för Æon Flux

Efter att ha gnällt och härjat rätt bra för ett tag sedan om hur missnöjd jag var med castingen av Charlize Theron som Æon Flux i filmen med samma namn, är jag nu benägen att totalt omvärdera allt och krypa till korset.
  Jag har sett trailern och det här ser riktigt bra ut! Mitt scifi-hjärta klappar givetvis lite extra åt scenografin och det storslagna fotot, och Theron ser fullkomligt strålande ut. Att dessutom se suveräna Frances McDormand som "The Handler" känns härligt! Karyn Kusama (Girlfight) står för regi och Stuart (The Piano) Dryburgh för foto.
  Det här är en given film att börja se fram emot redan nu!

Kill Bill 3 på gång?

Kan det vara en Kill Bill 3 på gång? Jag hoppas det! Jag har alltid varit ett stort fan av Quentin Tarantinos filmer, trots att han då och då åker på lite skit på grund av dem. Mitt allra första minne av Pulp Fiction (1994) är väldigt starkt. Jag såg filmen på en pressvisning månader innan den släpptes på bio och jag vad helt hypnotiserad av den. Jag hade aldrig sett något liknande. Och det hade antagligen inte den samlade presspubliken heller för det grymtades och gnälldes över att filmen var så våldsam. Det tycker ju förstås ingen idag att den är, då Tarantino visat att han bemästrar betydligt våldsammare material än så. I Kill Bill-filmerna till exempel.
  Hur som helst, härromdagen var Tarantion i Beverly Hills för att göra PR för nya filmen Daltry Calhoun (som han producerat). Mtv.com var på plats och försökte klämma honom på information om kommande projekt. Och det verkar faktiskt som att det finns planer på en tredje Kill Bill-film, som i så fall skulle handla om hur brudens (Umas) dotter, B.B., vuxit upp och nu ska ta tag i sin våldsamma barndom.
  Så här säger Tarantion till Mtv.com:

I'd have to wait about 10 years. Uma's got to get 10 years older, the little girl has to grow up and everything. And then we'd do the next chapter in the 'Kill Bill' series.

Goda nyheter, som dessutom följs av det här häpnandsväckande uttalandet, angående planerna på filmen Vega Brothers, om bröderna Vic Vega och Vincent Vegas (från Pulp Fiction):

I've actually figured out a way, even though the characters have gotten older, to do it. I just have to have the ambition to write it.

En prequel till Pulp Fiction!? Vad mer kan man begära av de kommande filmåren?
  Tarantino är dock känd för att både ta lång tid på sig att färdigställa projekt, och att snacka lite för mycket om sina idéer - så vi får se vad som händer.

Million dollar baby suger

Vissa filmer ger mig, i bland helt omotiverat, dåliga vibbar så fort jag hör talas om dem. Clintans Million dollar baby (2004) är just en sådan film. Jag velade hit och dit innan jag bestämde mig för att inte se den på stor bioduk. Men nu när filmen precis i dagarna kommit ut på hyr-dvd fanns det inga ursäkter längre. Och jag inser nu varför jag inte såg den på bio.
  Million dollar baby är en skitfilm. Ok, jag säger det igen: Million dollar baby är en skitfilm. Provocerande va? Million dollar baby är en sådan film som man bara inte får ogilla. Herregud, Clintan - han är för gammal för att få skit och har ju i Hollywood vandrat från dålig västernpolisaction till någon slags dramafilmsikon. Och Hilary Swank då, the american dream i jättedos. Den taniga tjejen med de konstiga tänderna som gick från trailerparkens vardagsrealism rakt in i havet av Oscarsstatuetter.
  Men jag säger det en sista gång, Million dollar baby är en skitfilm. Och som jag ser det beror det till stor del på två saker. Dels är den sliskigt sentimental och dels är den en amerikansk Hollywoodfilm, med allt vad det innebär av fula knep, dramaturgi och ljussättning.
  Dessutom har filmen, och givetvis jag, två stora fel; den handlar om boxning - jag gillar inte boxning boxningsfilmer. En vän av ordningen kanske då lite försiktigt påpekar att det här inte alls är en film om boxning, utan istället en fin film om en fader- och dotterrelation och vilka band som kan knytas när man bär det där växande och tomma hålet i sig. Skitsnack, säger jag - Million dollar baby handlar om boxning. Kanske inte bara om boxning, inte som Ali (2001) eller Rocky (1976), men ändock - boxningen finns där och tar nästan upp en och en halv timme av filmens tid.
  Hilary Swank är givetvis bedårande ambitiös i sin roll som den lite för gamla boxaren Maggie Fitzgerald, och både Clint Eastwood och Morgan Freeman rasslar på bra med sina gubbiga och rossliga filmröster. Fast för mig räcker inte det. Jag kan inte få den här filmen att engagera och det sentimentala uttrycket står mig rakt upp i halsen. Gång på gång utnyttjar Clintan sina Hollywoodknep som blir lite väl övertydliga och i längden rätt trista. Alla ska få upprättelse, alla ska få en chans att göra gott, alla ska få sig en rejäl törn för att sedan resa sig, alla ska komma till insikt och slutligen, för att det inte ska bli för mycket, måste någon dö. För döden, enligt Clintan, är ju det som slutligen får den amerikanska publiken att gråta sig dyblöta i salongerna.*
  Nä, skippa översentimentala Million dollar baby och gå och hyr Karyn Kusamas pärla Girlfight (2000) istället!
  Nåväl, nu har jag gnällt tillräckligt. Vad tyckte ni om Million dollar baby? Vore kul att höra någon annans åsikt om filmen.

* Jag måste ju givetvis påpeka att Clintans Mystic River (2003) är ett mästerverk och helt klart ett av förrförra årets absolut bästa filmer.

Vinn en plats på Oscarsgalan!

Nu är biljetterna släppta till de så kallade "bleacher seats" vid den berömda röda mattan och entren till The Kodak Theatre i Hollywood. Enligt oscars.org ska alla ha en chans till en av de 300 biljetterna. Allt du behöver göra är att gå in på webbsidan och anmäla dig. I början av oktober kommer sedan de lyckliga att slumpmässigt lottas fram.
  Oscarsgalan för 2005 är den 78:e i raden och går av stapeln söndagen den 5 mars nästa år.

Anmäl dig här för att vinna en biljett!
  (Vad säger ni Flx och Sao, ska vi göra ett försök?)

Bond gör en Batman

Ingen har väl missat att det är en ny Bondfilm på gång? Regissör blir Martin Campbell, som gav oss inte helt lyckade GoldenEye 1995, svaga Vertical Limit 2000 och rent dåliga Beyond Borders 2003. Vem som fick idén att sätta hon på nya Casino Royale är för mig ett mysterium.
  Hur som helst, i en intervju i Svd berättar nu Martin Campbell att de letar efter en Bond blott 28 år gammal.

Vi försöker återuppfinna Bond. Han är 28 år - ingen Q, inga manicker, säger han till Hollywood Reporter.

Känner vi igen konceptet? Efter ett gäng misslyckade försök att göra en modern Bond kommer nu en så kallad prequel - en film som, för att slippa ha de gamla filmerna i bagaget, utspelar sig före dessa. Smart, javisst!
  Det är ett koncept som vi senast i sommar såg fungera utmärkt med Batman Begins. Jag har dock mina tvivel. Martin Campbell må vara årets kille (eh?) i Hollywood, men någon Chris Nolan är han inte! Filmens enda hopp är att den blivande Bond är enormt skickligt castad, och att manusförfattaren Paul Haggis (Crash och Million Dollar Baby) återigen gör ett riktigt bra jobb.
[via Chadie]

Hatande systrar

Ja, jag tänker i alla fall inte bryta tystnaden...
Jag och min syster är en liten fransk filmpärla, som vi i Sverige är så svältfödda på. Isabelle Huppert spelar den extremt up-tighta Martine som trots att hon verkar ha det perfekta livet med lyckad man, barn och våning i Paris är så olycklig att hon vänt alla sina känslor och lagt dem på utsidan. Hon är stressad, argsint, elak och sanslöst vidrig. Över helgen får hon besök av sin syster Louise, kärleksfullt spelat av (i Sverige relativt okända) Catherine Frot. Systern är givetvis raka motsatsen, en bohemisk vimsig tjej från landet som drömmer att få ge ut en kärleksroman. Självklart går helgen helt åt skogen och systrarnas relation åker bergochdalbana mellan känslostormar, svek och rena slagsmål.
  Bakom filmen står Alexandra Leclère som med bravur regisserar sin första långfilm. Jag kan knappt stå ut i väntan på hennes nästa film som jag är övertygad hamnar på svenska biografer inom två år.

Om blickar kunde döda.
Det råder ingen tvekan om att Isabelle Huppert just nu är en av Frankrikes bästa skådespelerskor. Hennes Martine är så vidrig att hon blir inte bara ful - man vill helst att hon omedelbart lämnar duken. Catherine Frot är å andra sidan så sockersöt att man nästan skäms när man tittar på henne. Tillsammans utgör de en intensiv duo som är svår att hitta på film idag. För att använda en gammal, och inte ens speciellt lyckad, klysha; det var länge sedan det sprakade så mellan två karaktärer på bio. Gå omedelbart och se!

Italiensk filmfestival

Inte nog med att det är stora festivaler på gång på flera ställen i världen just nu, biografen Sture drar imorgon igång sin italienska kortfestival. Tillsammans med F.I.C.C. (Italienska Filmklubbars Riksförening) visar Sture under cirka en vecka över 25 italienska filmer.
  Bland de riktiga toppenfilmerna du inte får missa visas bland annat klassikern Cinema Paradiso (1989) (alltid kul att se om på stor duk!), Pianisten (1998) samt nyare filmer som De sju stjärnornas port (2004), Händelsernas horisont (2005) och Radio Alice (2004). Med andra ord visas en hel del pärlor som skulle vara svåra att komma över i vanliga fall.
  Hela veckans program hittar du här.
  Biljettpriset kommer att hamna på bekväma 50 kronor.

FAVORIT: Pizzasallad homemade

Enligt vår besöksräknare är det här den Filmomatpost som drar allra flest läsare. Folk hittar främst texten via sökmotorer och förstås den svenska bloggosfärens egen intressant.se. Vi kan helt enkelt bara konstatera att de svenska bloggläsarna är totalt svältfödda på bra recept på pizzasallad.

I veckor har vi i vårt hushåll försökt att åstadkomma hemmagjord pizzasallad, som är lika god som den man köper. Åtskilliga recept och kålhuvuden senare tvingas vi konstatera att vi inte nått riktigt ända fram ännu. Mission impossible? Nåja, man får trösta sig med att det är en apbillig råvara att experimentera med.

Men så damp Salt & Peppar (Vivo's* medlemsmagasin) ner i brevlådan - med ännu ett nytt recept! Finskuren, blandad och avsmakad. Nästan där! Aningens för söt, men detta är alltså det närmsta vi kommit hittills:

PIZZASALLAD
Ingredienser
1 dl olja [Körde rapsolja]
1 dl salladsvinäger [Sallads? Tog vanlig vitvinsvinäger]
0,5 dl vatten
0,5 dl strösocker [Provat även med mindre mängd socker]
0,5 tsk salt
0,5 medelstort vitkålshuvud
mellanmalen svartpeppar [Tja, svartpeppar som svartpeppar...]

Tillagning
Strimla vitkålen så fint som möjligt [Jorå, använde osthyveln. Men tänk om man hade haft ett sånt där HoaHoa-Dahlgren-TV-shops-skärredskap... då, då hade det gått undan!] och lägg i en skål. Koka samman olja, vinäger, vatten, salt och socker. Häll vätskan över salladen [Osäker här, men jag tog den direkt från plattan, dvs kokhet] och smaksätt med svartpeppar.

Kan serveras efter 2 timmar, men blir bättre om den får dra ännu längre i kylskåp, rör om några gånger under tiden. Använd endast plast eller glasskål och lämna inte metallredskap i salladen [Detta låter väl ändå som värsta proffstipset, eller?].

Men om nån där ute sitter och håller på ett ännu bättre, helst idiotsäkert, recept så mottages det tacksamt i kommentarena!

* Jo jag vet, "Vivo lämnar V.O.", numera heter det Vi-butikerna.

FAVORIT: På filmspaning i Lissabon

En av Filmomats mer seriösa poster, som vi gärna (om pengarna tillät) skulle göra flera av, är filmspaningen från Lissabon. Trots att staden, och landet, inte är något stort filmland är de bokstavligen överösta med filmfestivaler. Ska du dit på semester, kolla in vår lista över festivalerna man inte får missa!



På El Corte Inglés stora filmkomplex går mest amerikanskt skräp. Många av Lissabons bussar gör reklam för film, här Be Cool.
Portugal är inget stort filmland. På rak arm skulle jag inte kunna räkna upp en enda film, eller regissör, från Spaniens lillebror. Och efter en del sökningar på nätet får jag faktiskt inte heller fram några titlar. Enligt allmovie.com har landet bara producerat sex "Major Films", var av jag inte sett en enda. Portugal saknar helt enkelt den fantastiska flora av film som kommer från Spanien, Frankrike och Italien.
  Vad man däremot kan ge det lilla landet cred för är att de (till skillnad från länderna ovan) inte dubbar sina filmer. Från början tror jag att det berodde på att landet helt enkelt inte hade råd. Idag är det förstås fantastiskt att man som icke-portugis kan gå på bio utan att behöva ser bra film stympad med dålig dubbning. Som bonus kan dessutom nämnas att portugiser är betydligt bättre på engelska än sina grannländer.

Bildern av biografen Sao Jorge kommer från den här utmärkta sidan, där finns även fler bilder på biografer i Lissabon.
Lissabon är ingen stor filmstad om man ser till antalet biografer. Jag vet inte det exakta antalet, men efter åtskilliga besök och promenader i stan blir man, som filmtok, förvånade över att man så sällan ser några. Inne i centrumkärnan finns några enstaka (gamla och mycket vackra) och ute i stora shoppingcentrum, som Amoreiras och El Corte Inglés, finns filmsalongkomplex a la Heron City.
  Väl inne i salongen är biograferna ungefär som vanligt. På gamla, och vackra, Sao Jorge i centrala Lissabon får man givetvis hjälp att hitta sin plats av en liten man med ficklampa. Volymen på filmen är lagom låg, så att det går att kommentera händelserna med polarna - eller prata om annat om filmen är trist. Lagom till andra eller tredje filmrullebytet pausar filmen och det är dags att gå ut i foajen och fortsätta snacket, eller fylla på pappskålen med nytt popcorn.

Portugal har årligen runt 29 filmfestivaler.
Trots Portugals relativt magra utbud av storfilmer eller biografer har landet faktiskt ett rejält gäng med filmfestivaler. Jag räknar, på filmsidan Ovarvideo, till 29 filmfestivaler - under bara 2005. Inte illa!
  Här är några av dem som går i Lissabon under året: Indie Lisboa - en festival med independent filmer som pågår i Lissabon mellan 21 april och 2 maj. Jag skulle mer än gärna ha velat vara där och se några filmer. Lisboa filmfest - festival i september för gayfilm. Doclisboa - dokumentärsfilmfestival i oktober. Cinanima - animerad filmfestival i november.

Poppis film på biograferna i Lissabon - i alla fall om man ska tro den massiva annonseringen.
Så vad går i salongerna i Lissabon just nu? I helgen såg jag att nästan alla bussar i stan gjorde reklam för tre olika Hollywoodproduktioner; Sahara med Penélope Cruz, The Pacifier (med det käcka portugisiska namnet O Chupeta) med Vin Diesel och John Travoltas Be Cool. Hollywood och USA var man än tittar, med andra ord. Trist. För jag är övertygad om att Portugal kan göra precis lika bra filmer som Italien och Spanien tillsammans.

Adios!
Los Elis - Filmomats utsända i Lissabon

FAVORIT: Filmstjärnor som bloggar

En av Filmomats mest omskrivna poster är den om filmstjärnor som bloggar. Vi skrev den i mitten på april i år. Och även om de uppmärksammade filmstjärnorna inte alls bloggar i den takt som vi läsare kanske skulle önska, publicerar vi posten en gång till. Det kan ju vara så att du missat att just din favoritstjärna bloggar?

Fenomenet blogg växer allt mer och har nu tagit sig från biblioteken och pojkrummen och hela vägen in till Hollywood. Visste du till exempel att både Bruce Willis och Mr Arkiv X bloggar? Och att Jeff Bridges tecknar sin blogg? Trodde inte det.

David Duchovny podcastar i sin blogg.
Skådisen och regissören David Duchovny (Mr Arkiv X) har haft en blogg sedan den 19 februari i år. Även om bloggen från början egentligen verkade tillhöra hans senaste film House of D, så tycks Duchovny allt mer själv ha tagit över bloggen. Han uppdaterar relativt ofta och har en mycket vänlig och ärlig ton. Inget "Hey, Hollywood, I am a star"-skitsnack inte. Duchovny gör dessutom något så udda som att podcasta (nåja, det är väl typ det han gör) vissa av sina bloggposter. Snacka om att killen ligger långt framme!
  Så här skriver Duchovny när det bara är några dagar kvar till premiären på House of D:

finally here. opening day. 3 hours away actually from the first public playing of house of d. a movie is like a child. you nurture it and support it but one day it has to leave home and make it on its own.

Träskallen Bruce med oväntat djup.
Mitt andra filmstjärneexempel är något oväntad. Vem trodde att träskallen Bruce Willis bloggade!? Det kanske är en fördom, men det känns knappast som att gamle Brucan själv knåpat ihop sidan. Den är stilig och flashig (inte i den tekniska bemärkelsen, dock) och Bruce skriver långt. Alldeles för långt. Jag hade ingen aning om att karln hade så mycket att säga! Dessutom är han den enda (av mina exempel här) som tycks skriva totalt fritt från skallen. Texterna är fulla av slang och udda grepp. Kul! Han har helt klart mer i sig än sina träiga filmroller.
  Till exempel avslutar Bruce sitt senaste inlägg, om att han varit i Las Vegas så här:

I intend to add more to this NFL, but that's enough for tonite's episode... so,to use Pop's phrase, I will end with a
Wheeeeeeeee!!!!!
your pal,
bw

Zach Braff skriver med humor.
Lite mer väntat är kanske att skådespelaren och regissören Zach Braff (Scrubs ni vet?) bloggar. Även hans blogg har sitt avstamp i en film, Garden State, men tycks förlänge sedan växt bortom sin film. Han uppdaterar inte speciellt ofta, men är nästan alltid väldigt rolig.
  I sin senaste post skriver Braff om när han blev Punk'd:

Yes it's true. I got Punk'd bad. I've been meaning to write about it for sometime, but I wasn't allowed to talk about it until it aired. It was a very disturbing sight to see my brand new car covered in graffiti. I'm pretty sure I'd do the exact same thing again. For those of you that don't understand, maybe it's a Jersey thing or something. I don't have too many alpha male qualities (I went to theater camp for God's sake) but growing up in Jersey, me and my buddies always loved cars. Hurting a nice one is sacrilegious. All I can think about now is plotting my revenge on Donald Faison. It consumes me. Sometimes I wake up in the middle of the night just to jot down good ideas. I'm open to any and all suggestions.

Melanie Griffith är öppen om sitt liv med Antonio Banderas
Den enda bloggande kvinnliga filmstjärnan jag hittar är, tro det eller ej, Melanie Griffith. Och hennes blogg är rejält tjejig. Ornamentik och sirlighet överallt, men hon är verkligen imponerande öppen i sina inlägg. Dock tillåter hon varken kommentarer, trackbacks eller permalänkar - så egentligen kanske hennes blogg mer bör betecknas nätdagbok?

Antonio begins a new movie, "Take the Lead," in which he plays a dance instructor who attempts to teach adolescents, from a public school in N.Y., the art and beauty of dance with discipline and passion. That will take place the end of April.
So. As for me, I am recuperating from post surgery. I broke my toe back when I was doing Chicago and never had time to fix it. So it was a little worse for wear and needed an intricate operation involving 3 screws! I hope I don't set off the metal detectors when we fly!

En mer "äkta" blogg är istället skådespelaren Wil Wheatons. Ni minns honom kanske bäst som huvudrollen Stand By Me? Killen uppdaterar bloggen imponerande ofta, ibland flera gånger om dagen. Dessutom är bloggen nästan läskigt korrekt, med kommentarer och trackbacks.

Jeff Bridges tecknar sin blogg.
Den mest udda bloggen av dem alla är skådespelaren Jeff Bridges. Han tecknar sina inlägg. De är snyggt, väldigt snyggt. Och smart, för även om det helt klart är en svårsökt sida, helt utan datum och annat, så lyckas killen faktiskt få bloggen att fungera - med länkar och sammanhang. Helt klart en av mina stjärnbloggfavoriter!
  Som filmstjärna går man dock inte säker ens i bloggvärlden. Inte nog med att i alla fall de sex bloggarna ovan får mängder och åter mängder med kommentarer, det finns dessutom de som fejkar kändisbloggar. Förra hösten dök det upp information om att Quentin Tarantino skulle ha en blogg. Visst, det verkar rimligt att en kille som han drar igång en blogg, men på gratissidan Blogger? Nja, lite misstänksamt. Och det visade sig ju vara just en bluff rakt igenom. En annan misstänkt fejkblogg är Rance wuz here... Ryktet säger att det är Ben Affleck som ligger bakom bloggen. Men det har ännu inte bekräftats. Snygg är den i alla fall inte.
  Som bonusblogg kan nämnas att Jamie Oliver så klart matbloggar. Trevligt, och den killen har ju alltid haft rätt bra näsa för att hänga med på vad som ger bra PR.

Filmomat firar sex!

I dagarna firar Filmomat inte bara sex månader som blogg, utan även 6000 besökare!
  Vi som gör Filmomat hoppas att ni trogna läsare tycker att posterna är lika roliga att läsa som vi tycker att de är att skriva. De här första sex månaderna har varit jätteroliga för oss, vi har postat inlägg så att fingrarna blöder. Nåja, men i snitt en post om dagen i sex månader har det blivit [enligt nyligen.se].
  Istället för att trappa ner och luta oss tillbaka i gungstolen som de 6 månaders-bloggare vi är ökar vi nu tempot ytterligare. I framtiden kommer Filmomat att fortsätta med temaveckor (förslag på teman mottages gärna!), vi ska utöka mat-delen i FilmoMat, ha färskare nyheter, hårdare recensioner, intressantare funderingar och fler kommentarer.
  För att fira Filmomats sex månader kommer posterna de närmaste dagarna att vara det bästa av det bästa som Filmomat producerat det här halvåret. Favoriter i repriser eller kanske bara poster som är så gamla att de börjar samla damm och behöver plockas upp till ytan igen. Trevlig läsning!
Eli & Flx & Sao

The Island inte alls så dålig

En av de mer otäcka scenerna från The Island.
Det var länge sedan en film åkte på så mycket skit, och det dessutom från de egna leden, som The Island. Turerna har gått fram och tillbaka. Producenterna anklagade för någon månad sedan huvupersonerna Scarlett Johansson och Ewan McGregor för att inte ha tillräckligt med stjärnstatus för att bära filmen. Så här skriver producentduon Walter Parkes och Laurie McDonald på sin webbsida:

Listen, those are the superstars of the future, not the superstars of the present. Even lesser television actresses [än Scarlett], quite honestly, would have more connection to that audience.

Hårda ord. Och Scarlett var snabb att slå tillbaka:

This is a clear-cut example of the producers passing the buck and not taking responsibility for their part in making calculated mistakes throughout the film's marketing. [Jag är] proud of [min] performance and the film.

Och faktum är att Scarlett har all rätt att vara stolt över sin roll. Den är långt långt ifrån filmer som Ghost World (2000) och Lost in Translation (2003), men inte alls dålig. Det här är ju väldigt tydligt en film där skådespelarna får stå tillbaka till förmån för saker som flyger i luften eller åker väldigt snabbt.
  Och trots att The Island bara drog in runt 12,4 miljoner dollar första bioveckan och recensenterna mer eller mindre rynkat på näsan så är det här inte alls någon dålig film. Den har en intressant grundstory (genteknik, kloning, makt och det mänskliga psyket) med riktigt bra action (snabba klipp, tighta scener, påkostad skadegörelse). Dessutom är den snygg, med läckra miljöer och uttänkta kläder.
  Och även om Scarlett Johansson och Ewan McGregors karaktärer bitvis är rätt ointressanta (det är först vid mötet med sin klonförebild som McGregor verkligen släpper och filmen blir riktigt spännande) så håller filmen bra kvalitet eftersom allting runtomkring är så välgjort.
  Men om du inte är extremt intresserad av scenografi eller kostym kan du nog lika gärna se filmen på dvd. Och det lär tyvärr dröja tills nästa år.

Havsfilm värd pengarna?

Jag minns när jag för ungefär 15 år sedan plötsligt fick tag i filmen Atlantis av Luc Besson. Jag var överlycklig - en ny film från mannen som gett mig Subway (1985), Le Grand bleu (1988) och Nikita (1990)! Jag sparade filmen i några dagar, vände och vred på fodralet och försökte förstå vad det egentligen var för film (på den tiden hade jag inte hört talas om internet). Filmen såg skum ut, det var helt klart något som inte stämde. Och dessutom hade den inte gått upp på bio, mystiskt.
  Tillslut kunde jag inte hålla mig utan såg de 80 (behöver jag säga outhärdliga) minuterna. Filmen var inte bara grymt tråkig utan totalt obegriplig. Jag ska inte förstöra handligen för er, men blött, blått och Eric Serra kanske kan ge en hint om den? Jag blev förbannad och ville ha hyrpengarna tillbaka! Snacka om att bli lurad.
  Antagligen var jag alldeles för ung för filmen. För jag har nu flera år senare hört folk säga att den är underbar och njutningsfull. Själv var jag ju då, som sagt, mer intresserad av mina filmpopcorn.
  I juni i år hade filmen Deep Blue (2003) biopremiär i USA. Deep Blue är antagligen en Atlantis med grymt mycket mer pengar. Bakom filmen står gänget som för några år sedan gjorde den häpnadsväckande tv-serien Blue Planet. Vi kan alltså förvänta oss besök "där ingen människa tidigare varit" och miljöer som "ingen människa någonsin sett".
  Idag är jag 15 år äldre och jag tror att Deep Blue kan vara en fantastisk film med underbart vackert foto (trailern vittnar om mycket gott). Men jag undrar ändå, vem är beredd att betala 85 biokronor för en sådan film? Förhoppningsvis hinner Svt före och köper filmen innan Triangelfilm eller något annat bolag får för sig att släppa den som vinterns storfilm.

Intervju med zombiefilmens gudfader

Filmomats zombievecka börjar lida mot sitt slut. Vi hoppas att ni haft trevlig läsning och att våra poster inspirerat till åtminstonde några val i videohyllan nästa gång det är hyrfilmdags.
  Som en zombiehyllning och avslutning på veckan kommer här väl valda bitar ur ett gäng intervjuer med zombiefilmens gudfader George A Romero. Romero, nu 65 år, är ju till stor del den som gjort genren till vad den är idag; mer än bara b-film och splatter. Intervjuerna med Romero är från i juni, i samband med att hans senaste film gick upp på de amerikanska biograferna. Trevlig läsning!

George A Romero om prestationskraven inför den nya filmen, efter ett sådant långt uppehåll från Dead-serien:

There wasn’t so much pressure; sort of few and far between. I had this concept that I do one in the 60’s, 70’s and then 80’s, and I missed the 90’s because my partner Peter and I wound up in development hell out here. There was about eight years where nothing happened and we couldn’t get a movie made. I wound up making more money during that period because I wound up working on all of these high profile projects but they never happened. So I fled and we raised five million bucks and I made a little move called Bruiser that nobody saw. [Dread Central]

Romero om inspirationen som fick honom att göra ännu en Dead-film:

I feel like I never left. I never sort of closed the door on it. I always wanted to do another one but circumstances beyond my control, too long a story to do in whatever short time we have here. When I finally got around to thinking seriously about this, I wrote a script and it wasn't exactly the same. It was about ignoring the problem; it was more about social ills: homelessness, AIDS, and like that. Finally finished it, sent it around literally a few days before 9/11 happened, and then 9/11 happened and everybody wanted to make lollipop movies. I just couldn't get a deal. So we put it back on the shelf and sometime after the invasion, took it back down and tried to put a little more emphasis on sort of new-normal post-9/11 era, new normal in the United States. [Monsters and Critics]

Romero om huruvida Land on the Dead kommer att bli den sista Dead-filmen:

I prefer to think of it as the fourth of 10! Who knows man. I mean I won't be on my feet that long, but no I don't think of it as the last and I never have. Everyone said "Oh when you did Day of the Dead, I thought it was the last one." I never said it was the last one. [Monsters and Critics]

Romero om zombiernas utveckling i filmen Land of the Dead:

If you look at my other films, it begins at the end of Dawn. The zombie drags a gun around for the whole movie and then at the very end grabs the hero’s gun and decides that’s better. He doesn’t even know it’s a gun. Then in Day of the Dead there’s a zombie named Bub who actually shots the villain in the end. He’s this very sympathetic guy. It’s sort of following the same track. Now in this film when Big Daddy does it, there’s other zombies that come around and imitate the behavior. So all of a sudden, ooops, there’s a bunch of them out there. [About.com]

Romero om de erfarenheter han fått sedan arbetet med den första Dead-filmen:

Mostly what I've learned has been about craft. I still feel like I'm learning. John Ford made a couple hundred flicks. You develop a lot of tricks that you can keep in your hip pocket. I think I know how to move the camera better, and I’m more sure of myself. I know if we're pressed for time that I can eliminate this shot or that shot so it still tells the story. It’s mostly that, but it’s also as you get older you get less intimidated. You feel more like you can do what you want to do and worry a little bit less about protocols. You feel more free to just be yourself, which is just something that comes with age. [Dread Central]

Romero om att vara fast i horror-facket och att kanske göra annan typ av film:

Well, of course, I'd love to. I'd love to do some other stuff, but when you have a reputation in a genre, that's mostly what you get asked to do. Of course, I'd love to do some other things, but I am very happy being right where I am. I grew up reading EC comic books, I grew up watching horror films. I'm happy to be able to be making them so no complaints as far as that goes. [Monsters and Critics]

Romero om att förlora rättigheterna till Night of the Living Dead:

Our title was Night of the Flesh Eaters. We were just a bunch of young guys who made the movie and stuck it in the trunk of our car and drove it to New York to see if anybody wanted to show it. And we put the copyright right on the title card, so when the distributor changed the title to 'Night of the Living Dead,' they just never thought about it. So when the copyright thing came off, it became a public film. [About.com]

Romero om vår faschination för zombier:

Boy, I don’t know. I don’t think it’s anything in particular. Zombies have become – not only because of movies but because of video games like Resident Evil and so forth - it’s become sort of the pop culture. It’s an easily identifiable monster. You say "vampire", you know what to expect. You say "zombie", you know what to expect. You dont' have to have a scientist in the story explaining, "Well, here’s what’s happening..." I think it’s just become idiomatic. [About.com]

Romero om sina drömprojekt:

There are two scripts that my partner and I have developed at different studios and that we really love. I'd like to do those and I do have a dream project which is about elephants, nobody will ever let me make that one probably. [Monsters and Critics]

För att kunna läsa intervjuerna i sin helhet hänvisar vi till respektive källa: Dread Central, Monsters and Critics och About.com.

Fem steg för zombiemissbrukaren

Metropolis, sista filmen i Filmomats femstegsprogram.
Är Filmomats zombievecka skåpmat för dig? Har du redan sett Night, Day, Dawn och Shaun of the Dead till leda? Behöver du se fler nya zombier, eller behöver du bara en väg ut ur zombiefilmsträsket?
  Här är en kort guide till så kallade vanliga filmer med inslag av zombies. Se det som zombiemissbrukarens motsvarighet nikotintuggummi, det kan användas för att fortsätta missbruket lite mindre synligt eller för att försöka sluta, du väljer själv.

Filmomats femstegsprogram för zombiemissbrukaren:

The Fog
Varför inte börja med en film som är på gränsen till en zombiefilm, man ska aldrig dra igång för hårt med en urfasning. Om du är en riktigt zombiefantast så har du säkert redan sett den här filmen med vaggande pirater som dödar i dimman. Se den igen och var beredd på remaken!

Pirates of the Caribbean
När du sett The Fog är det bra att hoppa direkt till en nyare film på liknande tema. Vandöda pirater som terroriserar ovetandes människor, ändå är det inte en direkt zombiefilm. Håll dessutom utkik efter både tvåan, trean och kanske att det blir en fyra också.
  Och efter där här överdosdosen Hollywood och Johnny Depp är du nu helt redo att ta upp kampen mot zombiebegäret med en gammal sci-fi-klassiker från 60-talet.

Day of the Triffids
Handlar om stora blommor som tar över jorden efter att ett meteoritregn förblindat världens befolkning. De blinda människorna som vandrar omkring med panik och skräck i kroppen bör hålla zombieabstinensen borta ytterligare några timmar. Håll ut, vårat femstegsprogram är nästan klart.

Escape from New York
Ja, det är dags för en kultfilm som få förknippar med zombies, men ge akt på avloppsfolket (the Sewer Dwellers) som är det enda de förhärdade brottslingarna som bor i fängelset egentligen är rädda för. Jomen, även i den dystra framtiden (1997, hmmm) härskar de vandöda, ...eller åtminstone dess likar.

Metropolis
Nu är du redo för det riktiga provet. En "högkulturell" film från 1925. Fritz Langs mästerverk behandlar känslor, kultur och politik och ger dig stora möjligheter till bildad konversation nästa cocktailparty. Allt under ramverket av vaggande viljelösa folkmassor.
  Titta och njut. Nu är nu redo för en verklighet utanför Filmomats
zombievecka!

Sao är Filmomats gästskribent. Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats gästande filmfantast.

Sveriges mest kända livs olevande zombier

Ni har sett filmerna och förfasats. Blivit skrämda av de vandöda som går bland de levande. Men finns zombies på riktigt och i så fall, vilka är dom?
  Sao har för Filmomats räkning letat efter puls på några av Sveriges mest kända, livs olevande zombier.

Lars Leijonborg
Den slöa blicken, det sladdriga talet och, allvarligt talat, politiken. I filmens värld används make up för att göra skådespelarna mer zombielika, i Lars fall är det tvärt om. Men inget smink i världen kan dölja den livlösa tomheten bakom fasaden. Mannen måste vara en zombie.

Börje Salming
Ingen människa skulle någonsin kunna överleva alla de skador han fått. De ärr som täcker hans kropp och den frånvarande minen talar sitt tydliga språk. Med sin kroppshydda är Börje nog Sveriges farligaste zombie.

Kristian Luuk
Samma skämt sedan han satt i Knesset. Repetitiva, monotona rörelser och ingen vet var han är när kamerorna stängs av. Så fort du tror att du är säker dyker han upp utan förvarning i ett nytt program. Klart zombiebeteende.

Din lokala kassörska
Se på rörelsemönstret och den tomma blicken. Försök sedan att tilltala honom/henne med något annat än enkla fraser som "Det blir bra så, tack." så märker du hur människotal förvirrar dem. Luta dig inte framåt när du packar kassarna, kassörskan kan få vittring på din hjärna.

Kungen
En väl bevarad hemlighet är Carl XVI Gustafs zombieskap. Han blev smittad när han var 20-någonting. Hovet drabbades först av panik, men när det visade sig att han fungerade nästan som innan lugnade de ner sig. Sedan dess har de spritt ut rykten om att han är en partyprisse privat för att dölja det faktum att han snubbar omkring mållöst på slottet om nätterna.
  Det sägs att Zack Snyder fick idén om Dawn of the Deads zombie-bebis från Prins Carl Philips födelse.

Kristina Lugn
Egentligen räcker håret. Alla som sett åtminstonde en zombiefilm vet att näst den sjukligt blekfärgade hyn, så är det det ovårdade håret som först avslöjar zombieskapet. Fast Kristina har så mycket mer än sitt hår. Betrakta det långsamma, ljudlösa rörelsemönstret och lyssna på det släpiga oförståbara talet. Sveriges kvinnliga zombie framför andra.

Tunnelbanefolk
Om ni någon gång har varit i en storstad har ni sett dem. Horderna av vandöda människor som med släpande steg rör sig i flock fram och tillbaka över perrongerna i underjorden. Deras glåmiga uppsyn förstärks av det kalla lysrörsljuset och hur du än manövrerar dig så omringas du på nolltid av dessa mållösa, muttande vardagszombies.
  Allt du kan göra är att ta dig upp till marken och promenera istället. Passa på att titta efter bra byggnader att kunna ta tillflykt i när
den stora invasionen kommer.

Sao är Filmomats gästskribent. Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats gästande filmfantast.