Johnny Drama räddar Poseidon

Johnny Drama in action.
Jag vet att rubriken på den här posten kanske låter lite överdriven och obegriplig, men ju mer jag tänker på det desto mer tycker jag att det stämmer. Johnny Drama räddar faktiskt magplaskfiaskot Poseidon (2006) - och det rejält.
  Låt oss ta det från början. Johnny Drama är en före detta skådis som försöker hanka sig fram i Hollywood, och en av de fyra huvudkaraktärerna i tv-serien Entourage (inte inköpt till Sverige än vad jag vet, men tro mig - den kommer!). Han är bufflig, gåpåig och inte alltid helt rumsren. Men givetvis är han helt underbar och jag tycker att han, tillsammans med agenten Ari Gold, är en av tv-seriens stora behållningar. Han spelas av begåvade Kevin Dillon som tyvärr fått stå lite mycket i bakgrunden för sin bror Matt.
  Så, vad har Johnny Drama med Poseidon att göra? Vid första anblicken ingenting alls. Men en tio minuter in i filmen dyker han upp. Lika bufflig som vanligt. Med det där speciella sättet att prata när han kör ner hakan mot bröstet. Och det är totalt klockrent!

Johnny Drama spelar Lucky Larry.
Om tv-seriens Johnny Drama någonsin fick en filmroll skulle karaktären Lucky Larry vara hans. Lucky Larry är Johnny Drama - eller om det nu är tvärtom.
  Kevin Dillon spelar Johnny Dramas agerande som Lucky Larry på ett oerhört stiligt sätt. Även om han bara får vara med i några få minuter gör det, nästan, filmen värd att se (i alla fall på hyrdvd). För vad som händer är att Poseidon som film får ett helt nytt ljus på sig. På ett nästan Berthold Brechtigt sätt tvingas publiken att bli medveten om att Poseidon bara är en film. Det är så mycket fiktion att det till och med är påhittade karaktärer som spelar rollerna. Och Freddy Rodríguez (Six Feet Under) kypare Valentin gör inte saken bättre.
  Poseidon slutar som en ironisk studie över hur man gör (eller inte gör) en katastroffilm och det är nästa så att man sitter och väntar på ett "cut!" och att filmarbetarna plötsligt visualiserar sig mitt i vattenmassorna med bommar, grips och stativ i högsta hugg. Och att Johnny Drama pustar ut på en pall efter en bra insats, medan han försöker att kika under kjolen på en av sina kollegor.
  Jag undrar om det här är ett nytt fenomen, när karaktärer som vi känt och nästan levt med i flera år plötsligt hamnar i en filmroll. Vem kan någonsin se någon annan än Jack Bauer vad Kiefer Sutherland än tar sig för, eller Carrie i varje rolltolkning som Sarah Jessica Parker gör? Att som Kevin Dillon ta det hela ett steg längre och istället för att försöka tvätta bort sin tv-seriekaraktär förvaltar honom och låter honom få sina egna minuter i ramljuset - det är helt enkelt underbart!

Andra bloggar om: Poseidon, Entourage, Johnny Drama, film, tv, tv-serie, Kevin Dillon

Vampyrnatt ikväll.

För er som inte är ute en varm sommarkvällsfredag utan sitter hemma och ugglar vill jag varmt rekommendera Polanskis Vampyrernas natt. En klassisk filmrulle som är både otäck och komisk, men mest komisk. Här syns filmhistoriens första homosexuella vampyr. Homo- och bisexualitet har sedan dess blivit ett av vampyrvärldens signum. Vi kan även se en judisk vampyr som inte alls har problem med kors utan det är davidsstjärnan som bränner.

Om ni är lagda åt det hållet kan det också var intressant att se en ung Polanski som själv spelar huvudrollen mot sin blivande fru. Det är förövrigt hon som, gravid med Roman Polanskis barn, blev mördad av Charles Mansons anhängare i det uppmärksammade "helter skelter"-mordet i Beverly Hills 1969.

Filmen är i varje fall riktigt rolig, ...och konstig. Se den halv ett i natt på ettan.

Andra bloggar om: film, tv, Roman Polanski, vampyrer

Svaret på Filmomats Filmquiz #17

Många var kallade, men få såg vad det var.
Eftersom jag trodde att det här skulle vara en "enkel" film valde jag en extra svår bild i första omgången. Trots lite vaga ledtrådar om att det rörde sig om en Heistfilm brakade diskussionen efter Daniel och Fredriks gissningar på The Score snabbt iväg mot olika andravärldskrigsfilmer. Undrar om det var Eli som lurade iväg er med sin teori om att det var fallskärmstyg under ritningen?

Efter ledtråden verkade förvirringen vara nästan lika stor som innan. Trots att rätt svar kom nästan omedelbart var det få efterföljande som kände igen filmen. Var den för smal?



Stort grattis till Daniel från grannsiten Bloggywood som gissade på Killing Zoe, Roger Avarys bankvalvsfilm från 1994. I det här fallet är årtalet speciellt viktigt. Det är nämligen samma år som Avarys gamla videobutikskompis Quentin tog världen med storm med sin Pulp Fiction. Förmodligen hade Killing Zoe fått större uppmärksamhet om den inte hade varit för Pulp Fictions totala dominans i crime-genren det året. Killing Zoe spelades in i ett bankvalv som Avary hade hittat när han letade inspelningsplatser till hans och Tarantinos Reservoir Dogs ett par år tidigare.

Tyvärr bröts samarbetet mellan Roger Avary och Quentin Tarantino ganska snart och en bitter Avary har många gånger uttalat sig om hur tråkigt det känns att Tarantino gång på gång stjäl hans idéer utan att ge honom cred för det. Många av Tarantinos berömda scener sägs ha sitt ursprung hos Avary, och det märks i Killing Zoe. Dialogen är i fokus, karaktärerna är dysfunktionella och vi får den "roliga historien" livfullt serverad. Dessvärre ser man också varför Tarantino är den mer kända av de två. Avary kanske har de bra idéerna men han är helt enkelt inte lika bra som sin gamla kompis på att visualisera dem. Avarys resa är inte lika visuellt fängslande, men det gör inte hans filmer dåliga. Tvärtom, Killing Zoe är mycket sevärd sin relativt låga budget till trots.

Citatet som jag utlovade då. Ja i gängets skitiga knarkarkvart sitter en stackars apa i ett hörn. När Zed (spelad av Eric Stoltz) kommer in i rummet blir hann presenterad för apan med orden "This is Enrique. He likes to be called Chim-chim, but we do not always get what we like, do we. Enrique!" Vilket sammanfattar deras småaktiga, beräknande sadism på ett stilmässigt vackert sätt.

Andra bloggar om: film, filmquiz, Killing Zoe, Roger Avary, Quentin tarantino