<body><script type="text/javascript"> function setAttributeOnload(object, attribute, val) { if(window.addEventListener) { window.addEventListener('load', function(){ object[attribute] = val; }, false); } else { window.attachEvent('onload', function(){ object[attribute] = val; }); } } </script> <div id="navbar-iframe-container"></div> <script type="text/javascript" src="https://apis.google.com/js/platform.js"></script> <script type="text/javascript"> gapi.load("gapi.iframes:gapi.iframes.style.bubble", function() { if (gapi.iframes && gapi.iframes.getContext) { gapi.iframes.getContext().openChild({ url: 'https://www.blogger.com/navbar.g?targetBlogID\x3d11824150\x26blogName\x3dFilmomat\x26publishMode\x3dPUBLISH_MODE_BLOGSPOT\x26navbarType\x3dSILVER\x26layoutType\x3dCLASSIC\x26searchRoot\x3dhttps://filmomat.blogspot.com/search\x26blogLocale\x3dsv_SE\x26v\x3d2\x26homepageUrl\x3dhttp://filmomat.blogspot.com/\x26vt\x3d5122326630440060638', where: document.getElementById("navbar-iframe-container"), id: "navbar-iframe" }); } }); </script>

lördag, februari 04, 2006

Gbg Filmfestival: Lågmäld bryta-upp-berättelse i storslaget landskap


Caleb och Matthew i filmen A simple curve.


Varför är jag den jag är? Och vad vill jag egentligen göra med mitt liv? Dessa frågor binder samman historien i den kanadensiske filmen A simple curve. Långsfilmdebuterande Audrey Nealon har skrivit manus och regisserat, och berättelsen utgår i mångt och mycket från hans egen uppväxt.
  Vid sjön Slocan i British Columbia, omgiven av vackra bergstoppar och vidsträckta skogar, bor Caleb (Kris Lemche) tillsammans med sin pappa Jim (Michael Hogan). I det pittoreska samhället driver de ett snickeri, som med tiden blir ett allt svårare projekt att ekonomiskt klara av. Fadern är en envis man med djupt rotade värderingar från sin uppväxt inom hippie-rörelsen, och detta är grogrund för en underliggande konflikt mellan pappan och sonen. 27-årige Caleb har, sedan mammans bortgång, tvingats ta en stort ansvar för familjen och har kommit att fastna i det lilla samhället. När pappans driftlige barndomskamrat Matthew (Matt Craven) återvänder till byn ser Caleb en möjlighet att rädda familjesnickeriet från konkurs. Samtidigt väcks frågor om identitet och om att vilja någonting eget med sitt liv.
  A simple curve är en lågmält berättad historia inramad av ett sagolikt vackert bergslandskap. Vid ett par tillfällen fångar filmen mig med sina viktiga frågeställningar (och vackra naturbilder!), men håller inte taget tillräckligt länge för att blir verkligt gripande. Jag sitter hela tiden och väntar på att berättelsen ska utmynna i någonting lika storslaget som de omgivande bergstopparna, men Nealon håller det hela på en mycket sansad nivå. Samtidigt räddar han filmen, som i grunden har en allvarlig problematik, från att bli sentimental eller ledsam. Faktum är att A simple curve är en riktigt rolig film emellanåt. Scenen där Caleb dejtar den nyskilda Lee (Pascale Hutton) på den lokala krogen är ordentligt (tragi)komisk; för den inflyttade småbarnsmamman tvingas Caleb bekänna att alla de tre kvinnor som han någonsin haft sex med just denna kväll befinner sig där på krogen…
  Jag tvivlar på att A simple curve kommer att få svensk distribution, men förr eller senare lär den finnas att få tag på som dvd. För den som befinner sig på Göteborg Film Festival finns möjlighet att se A simple nu på söndag (Folkan kl. 10.00).

Mattias Åkerberg ser gärna nyskapande svenska filmer signerade Roy Andersson eller arvtagaren Ruben Östlund. Favoriterna är En kärlekshistoria (1970) och Gitarrmongot (2004). Han har svårt för människor som överkonsumerar film, men aldrig verkar reflektera över vad varje film har att säga. Själv jobbar han hårt på att se riktigt bra filmer, eftersom två timmar på en kass film är slöseri med både tid och pengar. Han bloggar på One-shot (www.mattiasakerberg.com/blogg).

Andra bloggar om:
ELI
Rekommenderad veckodos: ett biofilmsbesök, två hyrfilmer och minst fyra tv-serier. Ser allt. Får dock efter ett år filmvetenskap utslag av tysk film från 1907.
Myser med: Sofia Coppolas klockrena soundtrack.
Bäst i vår: Garland och Boyles Sunshine - se den!
Testar på: Tim Minears Drive, på Fox.


FLX
Snittade som bäst 1,71 biobesök/vecka. Det satte 3 kids effektivt stopp för. Försöker nu dämpa abstinensen med TV. Och mat.
Är: inne på sommarens fjärde bag-i-box?!
Undrar: om X-Men: The Last Stand är värd att se?
Twofifty: 106


SAO
Har ett förflutet i KlubbSuper8 och hjärtat mitt i den lättsmälta delen av asiatisk filmkultur. Anser, efter att en bebis dök upp i december, att film ses lika bäst på egen duk som bio.
Prestationsångest: att förutspå nästa filmtrend.
Ser fram emot: Flx nyårslöfte.
Twofifty: 142