Jurassic Parks vara eller icke vara

Jurassic Park ett, två och tre - klassisk djungelporr.
Jag tror att jag måste erkänna en sak; jag gillar Jurassic Park-filmerna. Jo, det är faktiskt sant. Jag är väldigt svag för filmer där folk måste springa som sjutton för att de är så in i helvete jagade. Och om det som jagar är stora otäcka DNA-klonade dinosaurier är det desto bättre.
  Visst, det gick lite inflation i filmtriologin när i princip samma story upprepades bara för att man skulle kunna ösa på med specialeffekter. Men det är ändå något med de där filmerna. Den täta fuktiga djungeln. Ljudet när en gren bryts mot marken av en gigantisk två meter stor djurfot. Träden som hänger ner som tunga påsar och skymmer solen. Ja, ni fattar. Djungelporr så att det räcker och blir över!
  1993 kom den första filmen, och boy, var det uppståndelse runt den. Aldrig förr hade man varit med om sådana specialeffekter och animationer. "Jösses, det ser ju ut som på riktigt", viskades det i biosalongerna. Folk tryckte sig bakåt i stolarna för att undvika de tuggande Tyrannosaurus rex-käkarna och vågade knappt sträcka ner handen i popcornbunken.
  Det konstiga var att efter visningarna verkade de flesta biobesökare arga och besvikna. "Det där var väl ingenting! Vilken dålig story, bara massa specialeffekter!" löd kritiken. Som om specialeffekter inte skulle kunna berättiga en films existens? Jo, tjena!
  När tvåan, The Lost World: Jurassic Park, kom 1997 pratades det om b-rullar och få kunde begripa varför man gjorde en film till - som ju var nästan identisk. Hallå, vi har ju liksom sett det här redan! Men faktum är att det finns filmer som vinner på att hela konceptet repriseras. Publiken vet huvuddragen och vad den kan vänta sig - så det är bara att ösa ännu mer effekter och låta storyn vara.
  Och det är just då Jurassic Park blir som bäst. Vem ser en sådan film för de djupa personporträtten eller den tighta handlingen? Nä, jag vill se folk i safarishorts hoppa över sådan dära hemska rötter som verkar ligga överallt på djungelmarken. Kalla mig enkel, men det är det jag väntar mig av sådant här filmer.
  Och Jurassic Park levererar - för fullt. Det är rothoppning, liangungning, sump-pöldykning non stop!
  När så trean, Jurassic Park III, kom 2001 hade publiken tröttnat och filmen blev ett fiasko. Jag tror inte ens att den sålde speciellt bra ute i videohyllorna heller.
  Att Sam Neill åter igen gjorde sin roll som Dr Alan Grant verkar inte nämnvärt ha påverkat hans karriär speciellt negativt. Överlag har Jurassic-filmerna haft bra skådisar; Laura Dern, Jeff Goldblum, William H. Macy, Vince Vaughn och Julianne Moore, för att bara nämna några.
  Så, var vill jag egentligen komma? Jurassic Park axlar sitt ansvar som betydelsefull djungelfilm med stort allvar och stiliga effekter. Kanske inte djungel när den är som bäst men filmerna tog helt klart djungelanimationen till en ny nivå. Filmerna är definitivt värda att hyra och se om - gärna på raken!

Andra bloggar om: film, djungelfilm, temavecka, Jurassic Park