FILMOMAT mars: Sätt dina mezes i halsen med Bröder

Egentligen ska man inte utmana ödet. Men när man redan på förhand har meningar som

Det är sällan man mår fysiskt illa på bio men under den här nyckelscenen är det nära att man kräks. (Svd)

etsade i skallen bör man bereda sig på att det här knappast kommer att bli två njutningsbara timmar. Det var länge sedan jag fick kramp på bio - men efter filmen Bröder var jag inte ens säker på att jag länge kunde gå.

Gott med mezes på Sahara.
Men vi ska inte gå för fort fram. Vad kan bättre utmana en emotionellt kolsvart film än att först äta libanesiska mezes, gärna på ett ställe nästan vägg i vägg med en annan libanes som Hälsoinspektionen satt stora röda kryss över.
  Sahara på Folkungagatan har dock betydligt bättre rykte än grannkrogen bara några portar bort. Restaurangen är liten och trång och med sedvanlig inredning; rött tyg, guld och annat orientaliskt Indiska-inspirerat. Men det är ok, för man går inte till Sahara för inredningen, eller magdansösen som tyvärr dyker upp på helgkvällar, utan för maten - så klart.
  Mezes är helt klar för 00-talet vad tapas var för 90-talet. Men där tapas ofta blir sunkiga, vitlökiga och med alldeles för mycket matfett lyckas mezes hålla en imponerade fräschör. Mesez är mängder med färska råvaror och intressanta kryddningar.
  Jag och Flex, som båda var hungriga, satsade på avsmakningsmenyn - en mängd rätter (kanske runt 20 stycken) där varmt varvades med kallt. Hos mig toppar alltid tabbouli (som är en mycket syrlig persiljesallad) grillad halloumi (ost) och falafel, när jag äter libanesiskt.
  Mätta, nöjda och alldeles för sena fick vi springa de tre kvarteren ner till Victoria för film. Jag brukar egentligen inte vara något stort fan av bioreklam, men när man är sen är det utmärkt. Tänk om filmerna verkligen började 21:30 som det står på biljetten? Det skulle bli ett jäkla klättrande och "ursäkta, ursäkta" i biomörkret de första tio minuterna av filmen.

Nikolaj Lie Kaas och Ulrich Thomsen mycket bra i Bröder.
Hur som helst, Bröder är en riktigt svart film. Handlingen i korthet: Michael (Ulrich Thomsen), som är lyckligt gift med fru (Connie Nielsen) och två döttrar, hämtar ut sin bror Jannik (Nikolaj Lie Kaas) som suttit av ett fängelsestraff efter en misshandel. Stämingen dem emellan är inte den bästa och deras föräldrar gör det knappast bättre genom att hela tiden favorisera den duktige sonen. När Michael, som är militär, blir kallad ner till Afghanistan på jobb uppstår plötsligt ett tomt hål både i hans egen lilla familj men också i släkten i stort. Jannik är inte sen att använda tomrummet för att själv försöka hitta sin plats i familjen. När Michael rapporteras död och livet går i krasch för familjen verkar Jannik plötsligt vara den enda fasta punkten i den outhärdliga sorgen. Men när Michael återvänder från en traumatiska fångenskap i Afghanistan är allt förändrat både i familjen och inom honom själv.
  Ulrich Thomsen, Nikolaj Lie Kaas och Connie Nielsen är givetvis, som vanligt, fantastiskt bra i sina rolltolkningar. Och Susanne Bier är vass bakom regin. Skickligt skickligt för hon sina skådespelare framåt i filmen och den fruktansvärda upplösningen.
  Förutom de hemska bilderna från filmens Afghanistansekvenser så är det en scen som etsat sig fast så här snart tre månader senare; brodern Michael som blind av raseri slår sönder familjens lägenhet medan hans fru och två små döttrar söker skydd bakom en låst sovrumsdörr. Stressad och synligt rädd för sitt liv försöker Connie Nielsens mamma att klä på sina barn deras ytterkläder. Och döttrarna bara gråter och gråter och gråter. Det är en enormt bra scen som givetvis också är fullständigt outhärdlig.