<body><script type="text/javascript"> function setAttributeOnload(object, attribute, val) { if(window.addEventListener) { window.addEventListener('load', function(){ object[attribute] = val; }, false); } else { window.attachEvent('onload', function(){ object[attribute] = val; }); } } </script> <div id="navbar-iframe-container"></div> <script type="text/javascript" src="https://apis.google.com/js/platform.js"></script> <script type="text/javascript"> gapi.load("gapi.iframes:gapi.iframes.style.bubble", function() { if (gapi.iframes && gapi.iframes.getContext) { gapi.iframes.getContext().openChild({ url: 'https://www.blogger.com/navbar.g?targetBlogID\x3d11824150\x26blogName\x3dFilmomat\x26publishMode\x3dPUBLISH_MODE_BLOGSPOT\x26navbarType\x3dSILVER\x26layoutType\x3dCLASSIC\x26searchRoot\x3dhttps://filmomat.blogspot.com/search\x26blogLocale\x3dsv_SE\x26v\x3d2\x26homepageUrl\x3dhttp://filmomat.blogspot.com/\x26vt\x3d5122326630440060638', where: document.getElementById("navbar-iframe-container"), id: "navbar-iframe" }); } }); </script>

torsdag, november 24, 2005

Tabu om tumsugning


Lou Taylor Pucci trovärdig tonåring i Thumbsucker.


Mike Mills är designen och reklamfilmaren som bestämde sig för att göra en långfilm. Till sin hjälp tog han en semibiografisk roman av Walter Kirn och en handfull stjärnskådisar. Resultatet blev den bedårande pärlanThumbsucker (2005).
  Justin Cobb, Lou Taylor Pucci, är en vanlig, velig och smådeppig 17-åring som tar tummen till hjälp vid svåra stunder. Ofta ser man honom sitta och suga inne på skolans toalett eller framför tv:n i hans rum. Givetvis är det här ett stort problem för hans föräldrar, pappan (Vincent D'Onofrio) som var en lovande idrottsman som ung och mamman (Tilda Swinton) som drömmer om en dejt med en såpastjärna, och de vill att sonen ska växa upp till man - utan sin tumme. Med stöd från sin tandläkare (Keanu Reeves) och hypnos lyckas Justin bli av med sitt beroende. Men ett beroende ersätter gärna ett annat och han dras snabbt in i en villervalla av lyckopiller, droger och en intensiv debattklass-turné.
  Med en sådan stjärnspäckad line-up (även Benjamin Bratt och Vince Vaughn syns i rollistan) hade man kunna tro att Thumbsucker skulle explodera ut på de amerikanska biograferna. Men som Mike Mills själv sa i Face2face:en efter tisdagens film: "Vem vill distribuera en film om tumsugning?" och det var riktigt svårt för honom att få tag i pengar till filmen.
  Det är flera faktorer som gör den här filmen så bra. Skådespelarna är enormt känsliga och skickliga. Tilda Swinton (som även är medproducent till filmen) spelar mamma nästan otäckt verkligt och Lou Taylor Pucci verkar så naturlig att man undrar om han ens spelar. Musiken är väl utvald (The Polyphonic Spree och Elliott Smith) och fotot, tillsammans med scenografin, är underbar att titta på.
  Thumbsucker hade kunnat bli en vanlig tonårsfilm om tonårsångest i en amerikansk förort. Istället är den en ovanligt naken och nära skildring av människor som är precis som du och jag, vare sig de är sönder, döttrar eller föräldrar. Filmen lyckas att glänta på dörren in till verkligheten utan att tumma på (ursäkta) kvalitén eller bli så där tillgjort "indie" som realistisk film verkar ha patent på.
  Jag har ingen aning om ifall Thumbsucker kommer att gå upp på svenska biografer (jag hoppas det verkligen) men om du har tiden och pengarna så går filmen en sista gång ikväll klockan 22 på biografen Skandia. Missa den inte!
  Om du vill se mer av Mills så har han regisserat Moby: Play - The DVD (2001), Pulp Anthology (2002) och Air: Eating, Sleeping, Waiting and Playing (2003).
ELI
Rekommenderad veckodos: ett biofilmsbesök, två hyrfilmer och minst fyra tv-serier. Ser allt. Får dock efter ett år filmvetenskap utslag av tysk film från 1907.
Myser med: Sofia Coppolas klockrena soundtrack.
Bäst i vår: Garland och Boyles Sunshine - se den!
Testar på: Tim Minears Drive, på Fox.


FLX
Snittade som bäst 1,71 biobesök/vecka. Det satte 3 kids effektivt stopp för. Försöker nu dämpa abstinensen med TV. Och mat.
Är: inne på sommarens fjärde bag-i-box?!
Undrar: om X-Men: The Last Stand är värd att se?
Twofifty: 106


SAO
Har ett förflutet i KlubbSuper8 och hjärtat mitt i den lättsmälta delen av asiatisk filmkultur. Anser, efter att en bebis dök upp i december, att film ses lika bäst på egen duk som bio.
Prestationsångest: att förutspå nästa filmtrend.
Ser fram emot: Flx nyårslöfte.
Twofifty: 142