Lemming full av tom skräck

Charlotte Gainsbourg strålande i Lemming

Lemming (2005) är en lång och konstig film. Jag såg den igår kväll, men vet fortfarande inte hur jag ska ställa mig till den. Den är något så udda som en konstig och ovanlig film inom ramarna för en mycket vanlig film. Häng med här nu; det finns film som känns vanlig och även om det mesta är väntat ändå spännande och underhållande. Bilderna, storyn, skådisarna - allt är liksom vanligt. Sedan finns det ovanlig film, twistad och vriden film som fungerar just därför att man inte behöver förstå allt. Karaktärer spårar ur, kameraarbetet är genomtänkt men obegripligt och manuset så vridet att man inte sett något liknande.
  Lemming börjar som vilken mysig fransk film som helst. Nyaställde ingenjören Alain Getty och hans unga fru Bénédicte bjuder hem sin chef och hans fru på middag. Men chefens fru agerar och reagerar konstigt under kvällen och paret tvingas åka därifrån för att undvika en allt för stor katastrof. Ok - franska upprörda par har vi sett förut på film. Men vad som händer där näst är bara - udda.
  Allt som sker i filmens följande två timmar presenteras nästan förvånande nyktert. Repliker och bildspråket verkar fortfarande tror att filmen är en vanlig fransk relationskomedi. Vi i publiken ser givetvis något annat.
  Jag kan egentligen bara tänka på en film och en regissör som närmast kan likna Lemming; Roman Polanskis och hans Repulsion (1965). Precis som Catherine Deneuve tillåter sin Carole Ledoux att allt mer förirra sig in i sitt eget psyke blir Charlotte Gainsbourgs Bénédictes glasartade blick och stumma underbett allt mer bortvänt och förvirrat. Det är sanslöst strålande spelat och Gainsbourg räddar vad som lätt hade kunnat bli överblivna filmremsor på klippbordet.
  Precis som i Repulsion är det skuggorna och musiken (här David Whitaker nakna pianon) som sätter stämningen och obehaget. Lemming har nämligen det där smygande hotet och skräcken som jag tror att Michael Haneke så önskar att hans senaste film Dolt Hot (2004) hade. Regissören Dominik Molls Lemming lyckas nämligen med konststycket (där Haneke så fatalt misslyckas) att skapa spänning i scener där just ingenting speciellt händer. Det enda vi ser är hur skickliga Charlotte Gainsbourg rör sitt huvud en aning långsammare än i scenen innan och vi är övertygade om att strax - då händer det.