Gbg Filmfestival: Walk the line – en konsertupplevelse som går hem

Det händer inte ofta att en hel biosalong förenas i en stor applåd när eftertexterna börjar rulla. Men när jag sett Walk the line är detta precis vad som händer. För detta är en film som går hem, som sätter sig fast, som man slukas av. Ibland glömmer jag bort att det är en film jag ser (faktiskt), framför allt i de fantastiska sångnummer som gör att jag vill se filmen igen (eller åtminstone köpa soundtracket). Varken Joaquin Phoenix eller Reese Witherspoon tillhör i vanliga fall mina favoriter, men i Walk the line knockar de mig med övertygande skådespel och, om möjligt, ännu mer övertygande sånginsatser (de sjunger allt själva!). Berättelsen har vi visserligen sett förut; kille med svår uppväxt blir upptäckt för sin musik, men offrar familjen för musiken, droger och otrohet. Men historien bygger på Johnny Cashs liv, och det som lyfter filmen är musiken och den kärlekshistoria med June Carter som vilar i bakgrunden. Walk the line är svettig, rockig underhållning och en konsertupplevelse som bör upplevas!

Mattias Åkerberg ser gärna nyskapande svenska filmer signerade Roy Andersson eller arvtagaren Ruben Östlund. Favoriterna är En kärlekshistoria (1970) och Gitarrmongot (2004). Han har svårt för människor som överkonsumerar film, men aldrig verkar reflektera över vad varje film har att säga. Själv jobbar han hårt på att se riktigt bra filmer, eftersom två timmar på en kass film är slöseri med både tid och pengar. Han bloggar på One-shot (www.mattiasakerberg.com/blogg).

Andra bloggar om: Walk the line