Djungler och krig

Apocalypse Now utspelar sig delvis i Kambodjas djungler.
Krigsfilmer gör sig väldigt bra i djungler (även om djungeln ibland visar sig vara en storstadsdjungel). Några av filmvärldens allra bästa krigsfilmer utspelar sig ute i naturen. Inte så konstigt, med tanke på att i alla fall USA:s krigsfilmer huvudsakligen, fram till för några år sedan, handlat om Vietnamkriget.
  Men vad är det med djungler som gör att de passar så ypperligt för krig? Jag tror att det till stor del beror på att få miljöer kan signalera så mycket skräck som djungler. Men för enkelhetens skull vill jag bena ner det i några punkter:
1. Otillgängligheten - djungler är per automatik svåra att ta sig igenom, det är som att naturen jobbar mot människan. Djungeln blir en belastning som försvårar och till och med dödar.
2. Tomheten - samtidigt som en djungel är full av träd, buskar och annan nästan kvävande natur är den skräckslaget tom. Tänkt dig följande scen: plutonen är ute och rekar bland träden och hör och ser inget. Inte en människa och knappt ett djur i sikte. Det är som världen ände och så långt bort från civilisation och vardag man kan komma.
3. Det okända - allt för många krig bedrivs i världens utvecklingsländer, och så även på film. Det klassiska upplägget är unga amerikanska män som mot alla sin instinkter måste försöka överleva i en miljö de aldrig tidigare mött.
4. Förstörelsen - fukten, insekterna, sjukdomarna, skoskaven och förruttnade militärjackor. Krig dödar, både utifrån och inifrån, och i en djungel blir det extra tydligt.

Avslutningsvis några av filmvärldens absolut bästa krigsdjungelfilmer:
Full Metal Jacket (1987) av Stanley Kubrick.
Apocalypse Now (1979) av Francis Ford Coppola.
The Mission (1986) av Roland Joffé. (Egentligen inte en klassisk krigsfilm, men stor mängd strid i djungel.)
The Thin Red Line (1998) av Terrence Malick.
Platoon (1986) av Oliver Stone.

Andra bloggar om: film, djungelfilm, temavecka, krigsfilm