Djungeln som symbolvärde

Djungler används flitigt i film och det är ingen händelse, för djungeln har ett starkt symbolvärde för oss civiliserade 9 till 5-människor. Djungeln är stället där inga lagar gäller, eller om lagar gäller så är det den starkes (giftigaste,snabbaste, eller bara den med störst tänders) lag. Djungler är outforskade, ogenomträngliga, mörka, fuktiga och fyllda med mystik, skönhet, äventyr och skatter, men framför allt med faror. De är alltså lockande och livsfarliga som en allomfattande femme fatale.



De flesta av oss biobesökare är snarare en Alfie eller kanske en Baby snarare än en Crocodile Dundee, så hur kommer det sig att vi vet något om djungler. Hur kan vi till och med precisera det välkända, civiliserade stadslivet med begrepp som Storstadsdjungel (1956) eller Jungle Fever (1991)?

Personligen tror jag att det här är en självuppfyllande profetia från filmindustrin. De har sedan begynnelsen sålt på oss enkla historier som blivit spännande för att de är förlagda i en okänd miljö. Tarzanfilmerna kulminerade under 30- och 40-talen (men har aldrig riktigt dött ut) och den stora mängden djungelfilmer skapade en kollektiv bild av vad en djungel är, något som sedan används flitigt som dramaturgisk ingrediens, och framför allt symbol i filmer idag ...och vi älskar det!



Andra bloggar om: film, djungelfilm, temavecka