Lågmält om längtan till månen

Phillippe visar hur solsystemet fungerar med hjälp av stenar han samlat på sig sedan har var liten pojk.
Phillippe är en ensam 40-plussare som inte lyckas få någonting rätt i livet. Hans universitetsavhandling om narcissism och hur den påverkar viljan att ta sig upp i rymden får avslag för andra gången, den besökande ryske kosmonauten vill inte veta av hans försök till kontakt, hans mor har precis tagit livet av sig och hans homosexuella bror tycker mest att han är en nördig slusk (som dessutom vägrar flytta från sitt barndomshem).
  Regissören och skådespelaren Robert Lepage är givetvis långt ifrån lika handfallen som Phillippe i filmen The Far Side of the Moon (2003), han har inte bara regisserat den här lilla kanadensiska pärlan utan spelar även de två huvudrollerna. Filmen, som är baserad på en teaterpjäs, är smärtsamt insiktfull om hur svårt det är att stå utanför vardagslivet och samtidigt fast i minnen och fantasier. Phillippes största dröm är att få belägg för teorierna i sin kulturvetenskapliga avhandling samtidigt som han anstränger sig till det yttersta för att brodern ska se honom.
  Filmen är mjuk och smart och bitvis riktigt rolig - även om den ger vemodig smak i munnen. Hade Phillippe bara varit runt 10 år hade man klappat honom på huvudet och sagt "det går över när du blir äldre" - men den vuxne Phillippe påminner allt för mycket om de där tysta pojkarna i mellanstadieklassen med för lång lugg och gamla fula bruna byxor som mamma sytt och som vet att de har så mycket att ge men inte hur de ska nå ut till sin omgivning.
  Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte låta bli att tänka på Hallströms Mitt liv som hund (1985) fast med en Ingemar som vägrat att växa upp så länge att han helt plötsligt blivit för gammal.
  The Far Side of the Moon verkar inte ha gått på bio här i Sverige, trots att det var Kanadas Oscarsbidrag, men har nyss kommit på dvd. Gå och hyr!