Realistisk smärta i The Woodsman

Vi har ju tidigare skrivit om det jobbiga med att titta på så kallad pedofilfilm, och The Woodsman (2004) är absolut inget undantag.
  Nicole Kassells film om Walter, en dömd pedofil som nu ska tillbaka till samhället, är mörk och tungsint. Till skillnad från många andra filmer om samma ämne, som utan reflektion ger sig på brottet och ondskan, känns The Woodsman oroväckande fräsch i sin vinkel. Walter är ingen ond person enligt honom själv och slits nästan sönder i sin inre kamp mellan begäret och viljan att leva ett vanligt liv. "When will I be normal!" skriker han till sin psykolog och kräver en etikett och ett slut. Att hans övervakare placerat honom med lägenhetsfönster mot en lågstadieskola gör det inte lättare.
  Att så nära inpå få Walters sätt att se på livet och hans vridna sexualitet är obehagligt och samtidigt intressant. Filmen levererar inga svar och vågar knappt ge sig på ett försök till bakgrund eller förklaring, men lyckas ändå ge en insikt som är mörk att bära.
  Kevin Bacon är perfekt som glåmig, tystlåten och psykiskt instabil. Han spelar strålande bra i sina ensamma scener och är otäckt mänsklig tillsammans med Kyra Sedgwicks (Bacons fru på riktigt) rollfigur Vicki, som långsamt långsamt lyckas öppna upp den tillknäppte Walter.
  The Woodsman är ingen film för den som rosenrasande skriker om kemisk (eller fysisk) kastrering eller tror på offentlig piskning av pedofiler. Men för alla oss som tror att även förövaren kan lida av sitt brott och faktiskt vill bli hjälpt och botat, är filmen tragiskt ärlig.