Gbg Filmfestival: Visuellt platt fall

Om Gud vill är yta utan innehåll. Om Gud vill är prov på film som sällan görs i Sverige – och jag är glad för det. Efter en och halv timme känner jag mig besviken och lurad; Var det inte mer och bättre? Debuterande Amir Chamdin verkar vilja säga och visa mycket – men tyvärr blir det inte mycket sagt eller visat av någonting alls. Trådar hänger lösa och karaktärerna ges inte utrymme nog för att engagera. I centrum för händelserna den varma sommaren 1975 står dubbelarbetande Juan (Chamdin) och jazzsångerskan Juli (Nina Persson). De träffas och blir kära. Inte helt lyckat, med tanke på att Juan är gift och hans fru snart landar i Sverige. Tyvärr känns filmens problematik ganska simpel, vilket gör att det blir svårt att riktigt engagera sig i berättelsen. Att Juan och Juli för sin dialog på knackig engelska (eftersom hon är finska) känns rätt krystat. Dialogen och bildspråket är bitvis lysande – men detta hjälper inte upp filmens svaga manus. En stor applåd dock till filmens casting (bortsett från Nina Persson); Janne ”Loffe” Carlsson spelar butter frukthandlare och jeansgurun Örjan Andersson syns i ett kort ögonblick bakom en symaskin. Dessutom är den läspande grabben som jobbar bostadsförmedlingen lysande. I övrigt: pladask besvikelse. Jag tvivlar på att Gud hade menat att det skulle bli såhär.

Mattias Åkerberg ser gärna nyskapande svenska filmer signerade Roy Andersson eller arvtagaren Ruben Östlund. Favoriterna är En kärlekshistoria (1970) och Gitarrmongot (2004). Han har svårt för människor som överkonsumerar film, men aldrig verkar reflektera över vad varje film har att säga. Själv jobbar han hårt på att se riktigt bra filmer, eftersom två timmar på en kass film är slöseri med både tid och pengar. Han bloggar på One-shot (www.mattiasakerberg.com/blogg).

Andra bloggar om: Om Gud vill