Utomhusklaustrofobi i Vietnam

Eli har redan skrivit om krigsfilm i djungel, och vi tänker väl alla på de filmer om Vietnamkriget som forsat över oss från USA. En lång rad filmmakare har försökt rättfärdiga, utreda eller förfalska ett smärtsamt historisk skede. En sak har de alla gemensamt, de har gjort sitt bästa att försöka förmedla den klaustofobiska panik soldaterna måste ha upplevt i det kriget, och de har alla misslyckats. Missförstå mig rätt här, oavsett politiska åsikter har jag älskat och lidit med dessa fiktiva vietnamveteraner hela min uppväxt. Några av de bästa filmerna någonsin är Vietnamfilmer i min bok. Men det krävdes en vecka i Mekongdeltat för att jag skulle kunna se filmerna med nya ögon. Det går inte att föreställa sig hur tät vegetationen är där utan att ha sett det med egna ögon. Växtligheten är som en tjock, ljudabsorberande vägg, och den finns överallt. Vid ett tillfälle kom en hel skolklass cyklande emot oss, klädda i färgglada kläder och skrikandes på tioåringars vis uppenbarade de sig som de var teleporterade och så fort de var runt kröken så var det som om de aldrig funnits. Mindre än tio meter bort!



Om en så ljudlig och synlig grupp människor bara försvinner, hur svår skall då inte en person som försöker gömma sig vara? När jag ser på samma filmer idag är det lättare att föreställa sig ångesten att gå ut med livet som insats i den miljön. Det är en rädsla som inget numerärt eller materiellt överläge kan råda bot på. En djungel som inte ens avlövningsmedel biter på kan ingen vinna över. ...och Amerikanarna fick mycket riktigt åka hem igen, besegrade av den mytiska djungeln.



Andra bloggar om: film, djungel, temavecka, vietnam