För mycket sympati i Land of the Dead

Otäcka, men sorgsna, zombies gör ingen film.
För mig betyder zombiefilmer skräck. Jag vill se zombies komma vacklandes mot mig med sina tysta steg (inga smyger så bra som zombies), sina tomma blickar, utsträckta händer och lufttuggande käkar. Och av alla zombies på film har jag alltid tyckt allra bästa om George A. Romeros.
  Det gör jag fortfarande. Fast nuförtiden är det inte samma känslor, jag tycker inte om dem för att de gör mig kallsvettig av skräck, utanför att jag (ack och ve) tycker lite synd om dem.
  När uppgifterna dök upp om att George A. Romero höll på med "His Ultimate Zombie Masterpiece" tänkte jag att nu jäklar, nu kommer den - Romerofilmen som vi väntat på i 20 år. Härligt. Men jag anade aldrig att Romero hade fått känslor för sina monster och bestämt sig att göra en fackförbundsfilm för zombies.
  Land of the Dead är en enda lång proklamering för hur dåligt världens zombies mår och hur illa vi människor behandlar dem. Ack, vilka svin vi är som skjuter på dem tills de knappt kan röra sig, eller låter dem fightas i burar som om det var tuppfäktning. Och titta här, de har ju faktiskt känslor. Även en zombie kan känna sorg.
  Visserligen är zombierna i Romeros nya film rätt otäcka, de har blicken, kroppsspråket och fantastisk make-up. Men att se dem försöka använda sina döda och mosade hjärnor till att leva i ett för dem normalt samhälle är inte lätt. Jag vill ju se dem ryta!
  Således faller Land of the Dead jäkligt platt. För vad är en zombiefilm värd om man som tittare fattar sympati för filmens monster? Vadå, ska jag sitta och heja på zombieserna* är det tänkt?
  Kanske är det så att vi zombiefilmsälskare får vänta på remaken av Land of the Dead? För Dawn of the Dead (2004), som kom härromåret, är långt mycket bättre än vad George A. Romero lyckats prestera nuförtiden. Romero har uppenbarligen blivit för blödig för zombienischen.

* Försök själv att böja det där ordet - det är inte lätt!