Brokeback Mountain om att klä av den medelålders mannen

Jake Gyllenhaal och Heath Ledger, än så länge med kläderna på.
Få filmer har under det senaste året blivit så upptrissade som cowboy-gay-dramat Brokeback Mountain (2005). Med en handfull (eller två?) oscarsnomineringar, mängder med hyllande recensioner och ett bokstavligt talat segertåg över världen för de två huvudrollsinnehavarna Heath Ledger och Jake Gyllenhaal är det inte underligt att en viss skepsis infinner sig. Kan filmen verkligen vara så bra?
  Svaret är givetvis både ja, och nej. Få filmer lyckas leva upp till riktigt höga förväntningar - å andra sidan kan det gå varvet runt och tveksamheten inför en väldigt hyllad film kan bli så stor att man istället förvånas över att det är så bra som alla säger.
  Brokeback Mountain är så bra som alla säger. Nyansen, som jag ser det, ligger i vad som gör att man tycker att filmen är så jäkla bra.
  En kärlekshistoria mellan två män? (Regissören Ang Lee var ju inne och tafsade på ämnet redan med sin The Wedding Banquet (1993).) De storslagna miljöerna? (Ang Lee har väl redan bevisat med Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000) att att han är de storslagna filmernas mästare.) Återhållen kärlek och förtryckta känslor? Ja, nu börjar vi närma oss. Men det är inte kärleken mellan Ledgers Ennis Del Mar och Gyllenhaals Jack Twist som är den mest spännande känslonerven i filmen, även om det så klart är mycket ypperligt spelat. För mig är det Ledgers Ennis Del Mars insikter och tillkortakommanden gällande sig själv som är filmens storslagna briljans. Jag kan nog drista mig till att skriva att bättre spel än Heath Ledgers tysta och truliga och samtidigt kuvade och sårbara rolltolkning kommer vi nog inte att få se i år. (Och det heller knappast från Heath Ledger själv, kommande Casanova (2005) kan inte vara annat än ett steg tillbaka.) Ennis Del Mar är en sådan där komplex filmkaraktär som vi bara belönas med några få gånger vartannat år. Han slits mellan Gyllenhaals harmlösa förförare och Michelle Williams krävande fru - men kan samtidigt inte släppa ut (eller in) sig själv i den människa han lärt sig att vara. Nästan som ett buttert barn, som vägrar att le på ett fotografi, trular sig Del Mar genom livet och det är först, när det blivit alldeles för sent, som han inser att rösten i huvudet inte längre driver på. Kvar är ett grått skal och en vuxen mans hela livssorg.
  Och här (!) har vi filmens själva kärna, det som gör den så oerhört bra. Ang Lee brakar inte på, han gör kanske det väntade men han finlirar så till den grad att man häpnar över uttrycken. En bit paj, en skjorta, en hopknipt mun och slokande axlar och Ennis Del Mar är långt mycket mer levande än vad du och jag skulle vara även om vi satt mittemot varandra. Det är genialt. Och det är oerhört modigt av Ang Lee att ge sig på medelåldersmannen och faktiskt klä av honom helt naken för alla att beskåda.

Andra bloggar om: Brokeback Mountain, Ang Lee