Lonesome Jim

Taylor och Affleck så smutsiga och deppiga att det hade kunnat vara på riktigt.

Efter en misslyckad tid i New York bestämmer sig Jim (Casey Affleck) för att åka tillbaka till barndomshemmet för att ha ett nervöst sammanbrott. Men väl hemma hinner hans misslyckade storebror förekomma honom med ett självmordsförsök. Jim hamnar i limbo där han plötsligt måste ta ansvar för saker han inte vill beblanda sig med och värja sig från vardagen. I ett sista försök att överleva småstadstristessen och en konstig familj börjar han dejta sjuksköterskan Anika (Liv Tyler).
  Lonesome Jim (2005), regisserad av stilsäkra Steve Buscemi, är som en äkta version av filmen Garden State (2004), fast utan allt översminkat och tillgjort Hollywood-gulligull. Här får småstaden verkligen se så där genuint trist ut i ett regnigt och grått november/februari, och Afflecks Jim är så där smutig, otrevlig och orakad som bara lågbudgetfilm vågar vara. Liv Taylor spelar strålande i fett hår med gravidkilona efter sonen Milo kvar i ansiktet. Mary Kay Place överdrivna mamma är urbota jobbig och underbart öm. Och Kevin Corrigans storebror är patetisk och äcklig. Allt i en strålande vemodig och smådeppig komedi om att hitta sig själv, och att lära sig att leda ett basketlag med skitdåliga småtjejer, sätta åt lokala knarkhandlare och komma på hur man har sex länge än fyra sekunder.
  Om Casey Afflecks betydligt mer välbetalde storebror Ben Affleck ens hade ett uns av sin lillebrors känsla för skådespelaryrket skulle bröderna tillsammans kunna utföra stordåd på duken. Men just nu är jag väldigt glad att Caseys enda kontakt med Hollywoodglamouren är hans småroller i Ocean's Eleven-filmerna. Han är nämligen helt oumbärlig i en film som Lonesome Jim.