Fiaskot Da Vinci-koden

Inte ens Tautous plutläpp räddar Da Vinci-koden.
Jag tillhör dem som läste Dan Browns bok Da Vinci-koden och tyckte att det var en svag prestation, lite som äventyrsthrillerns variant av Harlekin, men ändå kände en viss lockelse i den historiska tanken om Jesus och Maria Magdalena. Jag minns också att jag många gånger sa till mig själv att boken, eftersom den funkade så mediokert som bok, i alla fall säkert skulle kunna bli en rätt ok film. Men Da Vinci-koden är inte alls någon ok film. Da Vinci-koden är ett vrak till film.
  Filmen är stel, torr, rörig, populistisk, förenklande, övertydlig, totalt utan humor eller självinsikt, ospännande och tafflig. Dessutom är den på tok för lång. Så - då var det sagt, nästan lite skönt att få det ur sig.
  Ett problem, av väldigt många, är att filmen tar sig själv på så stort allvar. Den bjuder inte till på det sätt som film av idag måste göra och den låter inte tittarna vara delaktiga; vi får inte tänka själva och vi får ingen som helst utmaning. Och när vi inte ens blir underhållna, ja då undrar man om tanken är att vi egentligen inte ska vara där i salongen över huvud taget?
  Det konstiga är att Ron Howard, regissören, gjort bra filmer tidigare. Jag gillade både Edtv (1999) och A Beautiful Mind (2001). För att inte tala om att Ron är mannen som gav oss Parenthood (1989). Felet med Da Vinci-koden kan vara att Howard varit så bakbunden av filmens orginalmanus. Da Vinci-koden, boken alltså, är ju inte alls filmmaterial! Hur kunde så många ha tänkt så fel?
  Inte nog med att filmatiseringen av Browns bok är så tam och dålig, den är något ännu värre: feg. Det var ju en hel del rabalder under filmens tillblivelse, olika religiösa sekter protesterade och en del gjorde allt för att filmen inte skulle bli av. Så här i efterhand kan man gott konstatera att det var helt i onödan. Inte ens den mest bibeltokige galning behöver vara rädd för Da Vinci-koden. Filmen tar inte ställning för eller emot någonting alls, utan är mer som ett historiskt sidospår som är föga övertygande.
  Men, finns det då inget som är bra med filmvårens största biohändelse? Jodå, tanken om Jesus och Maria Magdalena är fortfarande ganska rafflande. Men på något sätt känns det som att det varken är Dan Brown eller Ron Howards förtjänst.
  Efter att ha sett filmen är jag nu till 100 procent säker på att boken skulle ha gjort sig strålande som manus till en säsong av tv-serien 24. Jack Bauer och CTU skulle i alla fall, till skillnad från Tom Hanks och Audrey Tautou, ha kämpat för att få liv i detta överpräktiga lik till historielektion.

Andra bloggar om: film, recension, Da Vinci-koden, Dan Brown, Ron Howard, Tom Hanks, 24, Jack Bauer