Dagen då jag spydde på bio

Av allt som kan hända i en biosalong, från matfrossor till snarkningar till prassel och höga tjut, så är nog magsjuka det absolut värsta man kan råka ut för. Och det gäller både den drabbade och folk runt omkring.
  Året var 1997, det var mitt i vintern och svinkallt ute. Filmen? Hur ska jag kunna veta det, jag hade viktigare saker att tänka på! Jag hade redan på morgonen en känsla av att gå på lunchbio nog inte skulle vara världens bästa idé. Men inbiten filmfantast som man är ska man ju inte låta kroppens dagsläge avgöra. (Eller, rättare sagt, självklart ska man det. Jag borde aldrig ha gått på bio den dagen.)
  Givetvis hade jag en plats mitt i den fullproppade salongen. Nedträngd i stolen och med min stora bylsiga vinterjacka i knäet och omgiven av stickade vantar, mössor och halsdukar kan ni ju förstå att det här är absolut sämsta platsen för något annat än biotittande. Inte ens en mugg kaffe hade fungerat i salongen utan risk för spill.
  Ljuset mörknar och förtexterna börjar. Allting gott, läget är stabilt. Första scenen tonar fram, en del repliker, ett snabbt klipp och pang! Läget är inte stabilt längre. Filmen fortsätter men jag kan bara koncentrera mig på två saker: magens status och hur snabbt jag eventuellt skulle kunna tränga mig upp från stolen, ta mig förbi alla på min stolsrad och hinna upp för trappan till toaletterna.
  Folk skrattar runt omkring mig åt en replik jag inte ens kan försöka minnas att jag hört. Och skrattet från personerna på stolarna brevid mig går som stötar genom mitt illamående.
  Plötsligt går det upp för mig; jag kommer inte att hinna till toaletten och illamåendet kommer inte att försvinna. Insikten är som en direkt signal till magen som svarar med ett axelryck och ett kort "ok, då!"
  Jag ska bespara er detaljerna. Men när jag tänker tillbaka på händelsen minns jag att jag behandlade det hela häpnadsväckande proffsigt. När man behöver spy i en biosalong har man bara fyra alternativ. Man kan göra sin högra medtittare väldigt besviken, man kan göra sin vänstra mycket olycklig eller man kan göra den framför sig riktigt jävla förbannad. Eller också offrar man sin dyra vinterjacka och sina stickade pryttlar och spyr rak ner i knäet.
  Men famnen full av en stor hög av stickat och dunat äckel trängde jag mig sedan snabbt ut ur salongen och in på toaletten. Jag minns inte vad som hände sedan eller hur jag lyckades ta mig hem. Och det som grämer mig mest är att jag inte minns vilken film jag såg, för av alla skratt att dömma antar jag att den hade varit värd att se om.

Läs fler inlägg i Filmomats biopublikvecka!