När publiken är som bäst

Att sitta i en biosalong fullproppad med folk är absolut inte av ondo. Det finns till och med visningar där publiken lyfter hela filmen. Förr sågs alltid film i stor grupp. Dagens singel-tittande framför hemma-bio-dvd:n är inte alls samma sak som 1900-talets storslagna och uppklädda biokvällar. Varför inte se till att gå på bio när publiken är som bäst? Filmomat tipsar om när publik är riktigt bra!

Premiärpublik
Sorlet i foajen. Godisprasslet under reklamen. De förväntansfulla viskningarna när ljuset mörknar. Har man tur kanske visningen till och med presenteras av någon som varit med och gjort filmen. Det är en förväntning i luften som nästan bara finns att hitta på en biograf. Det här är enda gången som jag ens kan tänka mig att tillåta applåder efter en film.
Minnesvärd visning: Söderbiografen Rivals premiärvisning av Star Wars: Episode I - The Phantom Menace (1999) blev också biografens sista. På skälvande ben gick biografvaktmästaren, som även rev premiärbiljetterna då det begav sig med Star Wars 1977, upp på scenen och presenterade stolt Rivals sista premiär - någonsin.

Festivalpublik
Festivalpublik kan lätt bli militant i salongen. På en sådan här visning är det ofta knäpptyst och biogodis är sällsynt. Men trots att publiken sitter som zombier i salongen (stilla och tysta) är det ofta en välvillig och engagerad publik med många åsikter vid filmens slut. Om du någon gång vill se en film utan att bli störd är det festivalerna du ska besöka.
Minnesvärd visning: Zitas nattvisning under Stockholms filmfestival november 1997. Fyra (eller om det var tre?) långfilmer inom ett visst tema visades med start 23:00. En sådan visning kräver sin publik.

Komedipublik
Med rätt publik kan vilken urusel Hollywoodkomedi blir hur bra som helst. Skratt smittar, så är det bara. Och en publik som bokstavligen ligger på golvet och vrider sig av skratt är så underhållande.
Minnesvärd visning: Den här visningen skäms jag lite för - men jag tror aldrig att jag skrattat så mycket som vid en Odeon-visning av Home Alone i London 1990. Hela salongen var full med små brittiska barn som nästan höll på att gå under av skratt. Så oerhört smittsamt.

Besatt publik
The Rocky Horror Picture Show (1975) är ett praktexempel. Det är få publiker som är så engagerad och gör så mycket bra av en i övrigt rätt svag film. Ett liknande exempel är The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert (1994), som i rätt salong med rätt publik blir en fantastisk upplevelse.
Minnesvärd visning: Klassisk visning av Priscilla på Prince Charles cinema i London 1994. Stället var proppfullt med dragqueens och det gick nästan inte att se filmen för alla fjädrar som stack fram överallt. Självklart visades filmen med massiv sing-a-long och liveuppträdanden på scen.

Läs fler inlägg i Filmomats biopublikvecka!