Så får du tyst på din granne

Ok, nu sitter du där - mitt i salongen omgiven av folk. Förtexterna har knappt börjat förrens tjejen brevid dig väser till sin kompis: "Det här filmen kommer att bli så bra!". Kompisen fnittrar instämmande och sedan är det som att de på givet kommando bestämmer sig för att inte längre hålla tyst. Vadå inte prata? Filmen har ju börjat!
  Snett bakom dig har någon köpt kola - med papper! Varje papper ska omsorgsfullt öppnas och sedan vikas. Det låter rejält. Framför dig sitter sju tonårskillar som inte alls har förstått poängen med att sitta på rad på bio. De klänger och hänger över till varandra med kommentarer, popcorn och mobiler.
  Slutligen, när du inte trodde att det kunde bli värre, får killen bakom dig kramp i sitt ena ben. Med en frenesi som om han var ute på löparbanan rycker och knycker han i benen, hela din biostol gungar.
  Men anledning av Saos outande som biomarodör kommer här sex enkla, och fula, knep på hur du får tyst och stilla på plågoandarna!

1. Säg till. Det låter tamt, men det bästa man kan göra är att snabbt och effektivt hojta till. "Sluta prassla", "Var tyst" och "Knuffa inte min stol" är ofta bra sätt att få en marodör att sluta. Men kom ihåg att använda en hög och myndig röst - få dem att förstå att du menar allvar.*

2. Om direktkonfrontation inte är ditt förstahandsval kan onda ögat vara effektivt. Det beror till stor del på hur mycket marodör din granne egentligen är. Om det är någon som bara råkar prassla till lite för mycket kan en ond blick vara nog för att det aldrig ska hända igen.

3. Ge tillbaka är en metod som garanterat kommer att förstöra hela din biokväll - men du drar definitivt biomarodören med dig i fallet. Knuffa och buffa tillbaka och se till att han eller hon inte får en lugn stund i stolen. Men var lyhörd i fall grannen ger upp, har du tur kanske du hinner se slutet på filmen.

4. Råka spill ut grannens popcorn och/eller läsk på honom eller henne. Det tvingar dem att kila in på toa för att hämta papper eller kiosken för nytt godis, och du får en tidsfrist på i alla fall 20 minuter innan de är tillbaka. Smit sedan diskret ut ur salongen i god tid vid filmens slut så att biomarodören inte ska hinna konfrontera dig över olyckan.

5. Att ta någons mobiltelefon kan tyckas hårt och lite väl närgånget. Men om din granne skickar sms (eller pratar!) kan det enda raka vara att helt enkelt ta telefonen från henne eller honom. Sedan har du två alternativ, plocka ut sim-kortet och säg att du ger tillbaka det efter filmen. Eller kasta helt enkelt telefonen så långt du kan framåt eller bakåt i salogen. Hårt - men nödvändigt.

6. Ficklampsmetoden är oerhört effektiv men kan bara rekommenderas till den rejält vane biodiktatorn. Metoden är lika enkel som genial - lys med ficklampa på den som stör och väs ett kort "Lägg av". Det är så pinsamt att det får den mest inbitne marodören att tystna.

* Att dra en massa "snälla, vill du vara snäll, skulle du kunna tänka dig" i en konfrontation med en biomarodör kan tyckas medmänskligt och just rätt snällt. Men ack så oeffektivt. Regel nummer ett är att säga till kort och effektivt. Att få salongen full med en massa smågnäll, gnäbb och diskussion tjänar ingen på.

Läs fler inlägg i Filmomats biopublikvecka!

Lita aldrig på en man i trenchcoat

Första gången jag gick på bio med min sambo så gick vi på Folkets Bio
vid Hornstull. Vi har inte pratat om det, men jag tror att hon ville framhäva sin kulturella sida. Själv var jag fascinerad av hur hon skulle ta filmen. Hon hade nämligen valt Baise Moi (2000). För er som inte har sett den så är det en film som är väldigt våldsam och sexuell. Framförallt så är det en oerhört grafisk våldäktsscen alldeles i början, tänk er knytnävar, blåtiror och gynekologbilder. Publiken består av cirka trettio personer. Det är jag och min flickvän (enda paret), några tonåringar, en grupp svårmodiga filmstuderande och ett gäng äldre herrar i beiga trenchcoats. Alla vet vad det är för film vi skall se, filmstudenterna tävlar i att se blasé ut, tonåringarna är storögda och nervösa, gubbarna står utspridda i foajén och försöker att inte synas. De sistnämnda är skojigast uppenbarligen generade över att gå på en udda film har de förklätt sig som agenter i tecknad film. Det saknas bara en dagstidning med urklippta hål för ögonen.
  I salongen sätter sig grupperna var för sig, utom gubbarna, som uppenbarligen inte känner varandra och fördelar sig jämnt över salongen. En bit in i filmen börjar då den berömda våldtäkten och jag får lite svårt att hålla blicken på duken, så jag börjar titta mig omkring. Filmstudenterna tittar uppmärksamt, tonåringarna skruvar på sig och min flickvän har dragit tröjan över huvudet. Fast jag ser inga gubbar. När jag sträcker litet på mig kan jag se att de verkar ha sjunkit ner på ett krokryggigt vis i sina respektive säten. Då hör jag snett bakom mig ett svagt stön. Där sitter en av dem med händerna under rocken och skakar. Jag vänder tillbaka huvudet mot duken där våldtäkten fortfarande pågår och jag mår plötsligt så illa, men jag vet inte om det är av det råa våldet, eller av att sitta så nära någon som njuter av det.
  Efter scenen reser sig flera av trenchcoaterna och går. Vi ser klart filmen, men allt rinner mest förbi mig, ingenting skrämmer mig lika mycket som de farbröderna som kom dit för att njuta av det värsta jag sett på film.

Läs fler inlägg i Filmomats biopublikvecka!

Sao är Filmomats gästskribent. Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.

Jag - en biomarodör

Äta på bio - är det verkligen ok?
När temaveckan bestämdes började jag genast att fundera över vilka beteenden som kan driva mig till vansinne. Sedan har jag även bedrivit research genom att fråga vänner och bekanta vad de ogillar mest hos folk när de går på bio. Någonstans mitt i inser jag hur många av de saker som dyker upp som jag själv är skyldig till. Jag inser att jag är en biomarodör!
  Här är en liten, högst subjektiv, topplista över de saker som jag gjort mig skyldig till genom tiderna:

1. Du står i vägen!
Eftersom jag är notoriskt sen till alla typer av bestämda tider, drabbar det även biotittandet. Min ständiga räddare är reklamfilmen, men ett par gånger har jag drällt in ett några minuter in i filmen. Det hela blir givetvis värre av att jag vill ha ut max av min egen upplevelse genom att alltid sitta rimligt långt fram i mitten i stora salonger så att en hel rad måste resa på sig under de viktiga inledningsscenerna för att släppa fram mig.

2. Vad är det som luktar 1?
Kött? Jo vid ett par tillfällen har jag faktiskt suttit och prasslat med hamburgare under pågående film. Bland annat under premiären på Svart Lucia (1992) och filmfestivalvisningen av Fight Club (1999). Ätningen under Fight Club såg jag som nödvändig då jag under filmfestivalen det året snittade fyra filmer per dag och festivalledningen inte planerat in några matpauser för oss riktigt hängivna. Men enda gången någon sagt till mig var när jag såg om Saving Private Ryan (1998) och jag under de inledande landstigningsscenerna slafsade i mig en McFeast & Co. Då vände sig en kille mot mig och frågade med blandad förvåning och äckel "Hur kan du äta, ...till det här?".

3. Schhhhh!
Jo, det händer att jag pratar. Vad har man annars sitt biosällskap till om man inte får luta sig över och viska att strömbrytaren byter färg mellan scener eller att den senaste repliken var en väldigt fyndig vink till regissörens förra film. Dock brukar jag hålla mig väldigt lågmäld och jag tror inte att jag stört någon mer än att ha ingått i det allmänna tisslandet som hör salongen till.

4. Vad är det som luktar 2?
Efter en generande diskussion med Eli framgick det att en av hennes stora hang-ups är på folk som tar av sig skorna i salongen. Jag som älskar att få sträcka ut mig och vifta med tårna. Att ta av sig skorna är en av de små mentala saker som får mig att slappna av, att känna att det här är inte i kategorin kontor utan kategorin vardagsrum. Nu är det nöje och njutning som gäller. Det går att flytta omkring fötterna utan att böka runt för mycket, kila in tårna mellan stolsryggarna framför eller helt enkelt dra upp fötterna i sätet. Vilken normalt funtad människa sitter inomhus i ett varmt rum med skorna åtsnörda i två timmar? Dessutom vill jaga bara påpeka att mina fötter inte luktar, så det så!

5. Det är stopp här
På bio råder en tyst överenskommelse att man ska gå ut så fort som möjligt efter filmen, som en hemlig tävling. Det är en tävling som jag aldrig har vunnit, för när resten av publiken strömmar ut sitter jag kvar och läser intresserat om vem som var dolly grip och vilket band som gjort de konstiga coverlåtarna. Det här resulterar inte sällan i en lång kö vid ena sidan om mig. De tror antagligen att jag bara tar lite tid på mig att knyta skorna. När den främsta förstått att jag inte tänker röra på mig så går budet till andra änden av kön med mödosam långsamhet och hela masken börjar röra sig åt motsatt håll för att gå i en böj runt mig.

Så jag må raljera över irriterande människor på bio, men jag är själv en av dem. Och du, var beredd nästa gång filmen går igång och du ser en tom plats mitt i salongen, det kan vara en marodör på väg, som planerar att äta sin hamburgare barfota just där!

Läs fler inlägg i Filmomats biopublikvecka!

Sao är Filmomats gästskribent. Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.

Dagen då jag spydde på bio

Av allt som kan hända i en biosalong, från matfrossor till snarkningar till prassel och höga tjut, så är nog magsjuka det absolut värsta man kan råka ut för. Och det gäller både den drabbade och folk runt omkring.
  Året var 1997, det var mitt i vintern och svinkallt ute. Filmen? Hur ska jag kunna veta det, jag hade viktigare saker att tänka på! Jag hade redan på morgonen en känsla av att gå på lunchbio nog inte skulle vara världens bästa idé. Men inbiten filmfantast som man är ska man ju inte låta kroppens dagsläge avgöra. (Eller, rättare sagt, självklart ska man det. Jag borde aldrig ha gått på bio den dagen.)
  Givetvis hade jag en plats mitt i den fullproppade salongen. Nedträngd i stolen och med min stora bylsiga vinterjacka i knäet och omgiven av stickade vantar, mössor och halsdukar kan ni ju förstå att det här är absolut sämsta platsen för något annat än biotittande. Inte ens en mugg kaffe hade fungerat i salongen utan risk för spill.
  Ljuset mörknar och förtexterna börjar. Allting gott, läget är stabilt. Första scenen tonar fram, en del repliker, ett snabbt klipp och pang! Läget är inte stabilt längre. Filmen fortsätter men jag kan bara koncentrera mig på två saker: magens status och hur snabbt jag eventuellt skulle kunna tränga mig upp från stolen, ta mig förbi alla på min stolsrad och hinna upp för trappan till toaletterna.
  Folk skrattar runt omkring mig åt en replik jag inte ens kan försöka minnas att jag hört. Och skrattet från personerna på stolarna brevid mig går som stötar genom mitt illamående.
  Plötsligt går det upp för mig; jag kommer inte att hinna till toaletten och illamåendet kommer inte att försvinna. Insikten är som en direkt signal till magen som svarar med ett axelryck och ett kort "ok, då!"
  Jag ska bespara er detaljerna. Men när jag tänker tillbaka på händelsen minns jag att jag behandlade det hela häpnadsväckande proffsigt. När man behöver spy i en biosalong har man bara fyra alternativ. Man kan göra sin högra medtittare väldigt besviken, man kan göra sin vänstra mycket olycklig eller man kan göra den framför sig riktigt jävla förbannad. Eller också offrar man sin dyra vinterjacka och sina stickade pryttlar och spyr rak ner i knäet.
  Men famnen full av en stor hög av stickat och dunat äckel trängde jag mig sedan snabbt ut ur salongen och in på toaletten. Jag minns inte vad som hände sedan eller hur jag lyckades ta mig hem. Och det som grämer mig mest är att jag inte minns vilken film jag såg, för av alla skratt att dömma antar jag att den hade varit värd att se om.

Läs fler inlägg i Filmomats biopublikvecka!

När publiken är som bäst

Att sitta i en biosalong fullproppad med folk är absolut inte av ondo. Det finns till och med visningar där publiken lyfter hela filmen. Förr sågs alltid film i stor grupp. Dagens singel-tittande framför hemma-bio-dvd:n är inte alls samma sak som 1900-talets storslagna och uppklädda biokvällar. Varför inte se till att gå på bio när publiken är som bäst? Filmomat tipsar om när publik är riktigt bra!

Premiärpublik
Sorlet i foajen. Godisprasslet under reklamen. De förväntansfulla viskningarna när ljuset mörknar. Har man tur kanske visningen till och med presenteras av någon som varit med och gjort filmen. Det är en förväntning i luften som nästan bara finns att hitta på en biograf. Det här är enda gången som jag ens kan tänka mig att tillåta applåder efter en film.
Minnesvärd visning: Söderbiografen Rivals premiärvisning av Star Wars: Episode I - The Phantom Menace (1999) blev också biografens sista. På skälvande ben gick biografvaktmästaren, som även rev premiärbiljetterna då det begav sig med Star Wars 1977, upp på scenen och presenterade stolt Rivals sista premiär - någonsin.

Festivalpublik
Festivalpublik kan lätt bli militant i salongen. På en sådan här visning är det ofta knäpptyst och biogodis är sällsynt. Men trots att publiken sitter som zombier i salongen (stilla och tysta) är det ofta en välvillig och engagerad publik med många åsikter vid filmens slut. Om du någon gång vill se en film utan att bli störd är det festivalerna du ska besöka.
Minnesvärd visning: Zitas nattvisning under Stockholms filmfestival november 1997. Fyra (eller om det var tre?) långfilmer inom ett visst tema visades med start 23:00. En sådan visning kräver sin publik.

Komedipublik
Med rätt publik kan vilken urusel Hollywoodkomedi blir hur bra som helst. Skratt smittar, så är det bara. Och en publik som bokstavligen ligger på golvet och vrider sig av skratt är så underhållande.
Minnesvärd visning: Den här visningen skäms jag lite för - men jag tror aldrig att jag skrattat så mycket som vid en Odeon-visning av Home Alone i London 1990. Hela salongen var full med små brittiska barn som nästan höll på att gå under av skratt. Så oerhört smittsamt.

Besatt publik
The Rocky Horror Picture Show (1975) är ett praktexempel. Det är få publiker som är så engagerad och gör så mycket bra av en i övrigt rätt svag film. Ett liknande exempel är The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert (1994), som i rätt salong med rätt publik blir en fantastisk upplevelse.
Minnesvärd visning: Klassisk visning av Priscilla på Prince Charles cinema i London 1994. Stället var proppfullt med dragqueens och det gick nästan inte att se filmen för alla fjädrar som stack fram överallt. Självklart visades filmen med massiv sing-a-long och liveuppträdanden på scen.

Läs fler inlägg i Filmomats biopublikvecka!

De tysta biografoaserna

En publik med 3D-glasögon kan inte bli annat än högljudd.
De finns överallt, de störande elementen i biosalongen. Faktum är att man inte är säker någonstans när man går på bio. Jag trodde, helt naivt, att det skulle vara tyst på 21-visningen på en biograf som Sture i Stockholm. Inte alls. En salong full av damer i åldern 55+ låter precis lika mycket som den full av killar runt 15. Men vad gör man om man vill se film med bra ljud på stor duk utan att bli störd? Att vänta på dvd-släppen kan väl inte vara det enda alternativet?
  Filmomat har funderat och testat och kommit fram till en, oroväckande, kort lista över de mycket få biografoaserna som finns att tillgå.

1. Filmhuset i Stockholm och Cinematekets filmvisningar i Malmö och Göteborg.
På en Cinemateketvisning håller man tyst. Så är det bara. Ingenstans i Sverige är biodiciplinen så hög som här. Låter du för mycket, eller gud förbjude har godis med dig på visningen, åker du ut! Du skulle bara veta hur starka magra filmvetare kan vara när det verkligen gäller.

2. Se en film som ingen annan vill se
Valet av film säger en del om hur mycket det kommer att låta i salongen. Om du bestämmer dig för premiärvisningen av X-Men får du räkna med både prassel och ljud. Hemligheten är att välja filmer som inte drar folk. Reglerna är rätt enkla: Om en film har fått riktigt dåliga recensionen av DN eller Svd kan du lätt räkna bort en stor del av den äldre publiken. Om en film totalt saknar action what so ever, försvinner en stor mängd fjuniga tonåringar. Se till att filmen varken har snygga heta skådisar i huvudrollen, eller ett riktigt slående soundtrack. Undvik helt svensk film - eller film från udda länder som Bhutan eller Oman, som ofta drar pratglad publik från det äldre segmentet.

3. Se en film när ingen annan vill se filmen
Om du har möjlighet är det absolut bästa tipset att se en film vid en udda tidpunkt. Bäst är en vardagsvisningen på en film som bara har några få veckor kvar på repertoaren. Ett bra val är också första visningen en helgmorgon, men se till att det är 15-årsgräns, annars blir salongen full med kids.

4. Boka massor av biljetter
Ett sätt att slippa bli störd i sin närmiljö är att boka upp biljetterna runt om kring sig. Även om du inte har råd att köpa fler biljetter än en, kan du alltid hoppas att biografen inte hinner sälja dem. Framför allt om du valt att placera dig på någon av de mer oattraktiva platserna i salongen.

5. Join the enemy
Sitter du i en jobbig salong full med prasslare och småpratare? Istället för att sitta och reta upp dig - gör som de gör! Inbilla dig att du sitter hemma i soffan och prata öppet med ditt filmsällskap eller prassla så där extra ljudligt med godiset. Ring en polare och berätta vad som händer i filmen eller vad sjutton, ta med dig din bärbara dator så kanske du kan kolla upp IMDB-fakta i realtid eller skicka ett mail.

Läs fler inlägg i Filmomats biopublikvecka!

Sångare i chokladfabriken

Sjunga högt på bio? Sschyyy!
Vi satt i salong fem i Filmstaden Sergel, den var ungefär halvfull och eftersom vi beställt biljetter i tid satt vi lite längre fram än mitten-mitten. Perfekt! På min högra sida sitter en popcornätande, prydlig man i 40-årsåldern med sin fru.
  Filmen börjar och den andaktsfulla publiken tystnar. Mannen bredvid mig viskar några kommentarer till sin fru. Harmlöst nog och jag fäster mig inte vid det. Långsamt bygger han upp, som för att vänja till oss andra, som för att smyga sig på oss. Vid scenen när barnen skall gå in i fabriken skrattar han lite för högt, lite för länge.
  Sedan knackar han på sin fru och upprepar någon replik han tyckte var extra kul. Längre fram i filmen börjar han att relativt högt repetera alla repliker som har någon form av punchline, som ett selektivt eko med dålig brytning. Det är illa nog, speciellt blandat med att han ofta fortfarande hade popcorn i munnen.
Mina blickar, harklingar och menande "ursäkta" fick honom inte att upphöra utan istället agerade han som att jag störde hans bioupplevlse. (Vilket jag sannolikt också gjorde.)
  Det värsta var ändå att han under oompa-loompiernas första uppträdande började nynna med. Under samtliga följande sång och dansnummer inte bara nynnande han, utan försökte också att sjunga med. Som när en full person försöker sjunga med i en snapsvisa han aldrig hört. Det var nästan i takt, fel tonart och inte en stavelse rätt.
  På det hela taget var han inte så högljudd och jag tror att han var mestadels omedveten om att han lät. Han levde sig helt enkelt in i filmen väldigt väl, men det är den mest surrealistiska publikupplevelsen jag har haft på bio.

Läs fler inlägg i Filmomats biopublikvecka!

Sao är Filmomats gästskribent. Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.

Sex i biosalong

Sex i biosalong, ska det vara något? Tja, inte för en filmfantast som jag - jag förespråkar militant tystnad med minimal rörelse i salongen.
  Men jag har varit med om att andra haft det medan jag surt försökt att titta på film. Ja, du läste rätt - att ha sex på bio är ingen skröna, det finns faktiskt par som har mage att genomföra det.
  Filmen var Land of the Dead, platsen biografen Royal på Kungsgatan. Salongen var fylld till en tredjedel trots att det var 21:30-visningen på premiärfredagen. Ungefär 20 minuter in i filmen öppnas den övre vänstra dörren och ett ungt par smiter in. Flera i publiken vänder irriterat på huvudet och föga visste de att det skulle bli mycket mycket värre.
  Med mina mycket störkänsliga öron tror jag att jag är den första i salongen som upptäcker ljudet från den övre stolsraden. När jag tittar mig omkring verkar jag i alla fall vara den enda som reagerar.
  Det stönas - rejält.
  Lite försiktigt kikar jag uppåt i salongen, inte alls beredd på vad jag ska få se. Gränsle över killen, som sitter i biostolen, sitter tjejen med ryggen mot bioduken. Med killens händer innanför sin tröja hänger hon sedan bakåt över den tomma stolsraden framför. Det hela ser riktigt illa ut. Och låter, riktigt illa.
  Land of the Dead är som tur var inte en speciellt tyst film - större delen av visningen går faktiskt parets stönanden att tänka bort, eller kanske tänka om till nyslaktade gnyende zombier?
  När det bara är 30 minuter kvar av filmen är paret klara. De småtisslar gulligt med varandra, som jag antar att man bör, och jag andas ut över att åtminstonde få se filmens uppgörelse utan störning. Då ringer hennes telefon. En lång gnällig signal som är mer fel än något annat man kan stöta på i en biosalong. Givetvis svarar hon, och hukar sig sedan ner mellan sätena för att prata.
  Hur mycket får man störa i en biosalong innan det är läge att kalla på personal? Ett par som har lågmäld sex är långt mycket bättre än en biosalongsgranne som fiser högljutt eller ropar ut kommentarer till skådespelarna. Men själva insikten om att de gökar uppe i hörnet är inte kul. Framför allt när man vet att tjejen sitter med ryggen mot dukten och således inte får chans att se något av filmen, stackarn...

Läs fler inlägg i Filmomats biopublikvecka!

Filmomats biopublikvecka

Man ska nog vara glad att man inte hörde publiken tjuta under premiärvisningen av Psycho 1960. Fast - det hade ju varit tufft att vara där...
Du har haft dem bakom dig, framför dig och runt dig - hört dem smacka och prassla, viska så att det ekar över lokalen. De har buffat och knuffat, sparkat och petat. Du har hatat dem över allt annat, men samtidigt har de lyckats få dig att skratta högt när du egentligen inte vågar. Vad vore ett biobesök utan sin enerverande och underbara publik? Filmomat älskar att hata och hatar att älska biopublik. Nu tänker vi bekänna färg och bena ut varför en tom salong alltid är bättre, och sämre, än en proppfull.

Vad är det värst du varit med om på bio? Vad har folk gjort för sjuka saker? Ätit, luktat, hånglat eller snackat sönder filmen? Maila jättegärna ett biografminne till Filmomat: filmomat [snabela] gmail.com

FLER POSTER OM BIOPUBLIK:
21/10 - Sex i biosalong
24/10 - Sångare i chokladfabriken
24/10 - De tysta biografoaserna
25/10 - När publiken är som bäst
27/10 - Dagen då jag spydde på bio
27/10 - Jag - en biomarodör
28/10 - Lita aldrig på en man i trenchcoat
31/10 - Så får du tyst på din granne
1/11 - Biosalongens BIG no-no!
2/11 - Döden i salongen

Hayao Miyazaki vill inte jämföras med Disney

I Svenskan igår stid det att Hayao Miyazaki starkt ogillar att bli jämförd med Walt Disney. Ett brott som jag själv gjort mig skyldig till bland annat här på Filmomat. Nu står jag i den prekära situationen att vara både recensent och fan. Ska jag då lyda min idol och ångra att jag liknat honom vid Disney, eller skall jag stå vid mitt ord och tycka att Mr Miyazaki har fel?
  Ptja, han må vara en fantastiskt kreativ och duktig tecknare/regissör, men här har han fel. Citatet i Svenskan börjar

Disney var varken regissör eller tecknare.

Okej. För det första, Disney var definitivt en tecknare. Punkt. Jag vet inte ens hur han fått för sig att Disney inte var en tecknare. Jag hoppas nästan på att Hayao Miazaki är felciterad här. Om Disney var regissör är eventuellt en tvistefråga. att skapa tecknad film ger ju inte en traditionell regissörsroll speciellt inte på den tiden som Disney var verksam, men IMDB har honom i alla fall listad som regissör för 112 filmer. Så lite galet är det att påstå att Disney varken var regissör eller tecknare.
  Citatet fortsätter sedan med

Hur kan någon komma på idén att jämföra oss? Jag har aldrig sett något i en Disneyfilm som inspirerat mig.

Ja, enligt mig är i alla fall att bli inspirerad av någon och liknad vid någon, helt disparata saker. Så hur det skulle vara relevant för en liknelse om han blivit inspirerad av Disney kan jag inte förstå. Likheten ligger givetvis i valet av media (tecknad film), de fantasifulla berättelserna och de enorma persongallerier som både Walt Disney och Hayao Miyazaki skapat.
  Men kanske borde jag inte analysera sönder Mr. Miyazakis resonemang, det är ju ändå hans alldeles egna logik och friflaxande fantasi som har skapat så många fantasiska filmer som jag bara älskar. Nu på fredag har äntligen hans senaste film Det levande slottet premiär i Sverige*.

* Fast det hade varit kul om de även hade visat den med de Disney-producerade engelska rösterna. ;-)

Sao är Filmomats gästskribent. Trots att han inte äger någon tv har han en imponerande bra koll på högkvalitativa tv-serier. Hans filmintresse är stort och tiltar nästan över till besatthet när det gäller film från Asien. Vi kan med andra ord vänta oss en hel del poster om asiatisk filmkultur i allmänhet och japansk film i synnerlighet från Filmomats nya filmfantast.

Äntligen! på biofronten

Så här års (närmare bestämt igår) brukar Svenska Akademien ropa ut namnet på den författare som i år ska få Nobelpriset i litteratur. I år blev det Harold Pinter. Filmomat ropar inte äntligen åt det valet (vi har en lång lista på bättre namn), däremot ropar vi äntligen åt en hel hög med filmer som har premiär på bio i helgen.

Här är filmerna som du inte får missa i helgen:

Loranga, Masarin & Dartanjang
Äntligen blir den här underbara barnboken av Barbro Lindgren film. Det här kan inte bli annat än bra. Men en viss reservation - svenska röster till tecknad film (eller överlag all svensk dubbning) brukar för det mesta gå åt skogen. Nåja, jag håller tummarna!
[Kika på trailern här.]


Bröderna Grimm
Äntligen kommer Terry Gilliams film Bröderna Grimm. Precis som tidigare är vi skeptiska till valet av Matt Damon i en av huvudrollerna men en Gilliam är alltid en Gilliam och den här filmen ska bli riktigt kul att se!
[Besök filmens proffsiga webbsida här.]


Dolt hot
Äntligen är strålande Michael Haneke här med en ny film, Dolt hot. I rollerna har vi begåvade Juliette Binoche och underbara Daniel Auteuil som tillsammans spelar det unga medieparet som plötsligt börjar få videokassetter med posten. Det är någon som filmar dem i deras vardag och situationen blir allt mer hotfull.
[Läs Conan the Librarians strålande recension av filmen.]

Missa inte heller Svt:s Batman-natt (nåja, det blir bara två filmer) i natt med start 23.55. Först ut är Tim Burtons Batman - återkomsten och sedan visas inte helt lyckade Batman Forever, av Joel Schumacher, med start 02.00.

Nye Bond utvald?!

Nog hoppas vi på några badbyxscener i nya Bond-filmen?
Ok, nu ska vi se om vi kan bena upp det här ordentligt. Vi har tidigare skrivit om att det letas efter en ung Bond till nya filmen Casino Royale. Men nu verkar castingteamet ha ändrat sig, för enligt de senaste spekulationerna (japp, än så länge vet ingen något) är det 37-årige Daniel Craig som ligger närmast på lut för rollen. Så här skriver webbplatsen This is London:

Craig, 37, whose choice will be confirmed by producers Barbara Broccoli and Michael G Wilson later this week, will be the sixth Bond, but the first blond. He will star in the 21st Bond film, based on Ian Fleming's first book Casino Royale. Craig has said he does not like the fact that the films are more about gadgets than feelings.

Intressant, om det nu verkligen blir Daniel Craig som får rollen, med en blond Bond, känns lite ovant. Men det kanske fungerar? My name is Blond, James Blond. Nä, förlåt - den var bara för dålig.

Whatever happened to... Tom Thumb?

Historien om Tom Thumb är långt ifrån lycklig.
I vår finfina serie "Whatever happened to...?" undrar jag i denna stund, var sjutton tog Tom Thumb vägen? (Eller The Secret Adventures of Tom Thumb (1993) - som filmen egentligen heter.)
  Tom Thumb är en underbar animerad film om lille Tom som kidnappas från sin föräldrar och tas till elaka forskare i ett labb. Han gör sedan allt för att ta sig därifrån och tillbaka till barndomshemmet.
  Lille Tom själv är strålande söt i en liten skjorta och skalligt huvud. Hans föräldrar, och de andra stora människorna i Den Stora Världen, är skådelspelare, men ser animerade ut eftersom antalet frames per sekund har dragits ner (eller om det till och med är så att varannan frame plockats bort?). Det som är mest påtagligt i filmen, förutom Tom själv och miljöerna, är ljudet. Helt utan repliker, förutom en del brummande och gruffande, är filmen full med spännande ljudlösningar.
  Det här är en underbar film om utanförskap och förmågan att överleva i en hård värld utan att tappa bort sig själv. Jag önskar så att någon tv-kanal hade vett att köpa in filmen igen och visa. Tillsvidare ska jag göra vad jag kan för att försöka hitta filmen på dvd.
  Glädjande kan jag meddela att geniet och regissören Dave Borthwick snart är tillbaka med en ny film; The Magic Roundabout - håll utkik!

Realistisk smärta i The Woodsman

Vi har ju tidigare skrivit om det jobbiga med att titta på så kallad pedofilfilm, och The Woodsman (2004) är absolut inget undantag.
  Nicole Kassells film om Walter, en dömd pedofil som nu ska tillbaka till samhället, är mörk och tungsint. Till skillnad från många andra filmer om samma ämne, som utan reflektion ger sig på brottet och ondskan, känns The Woodsman oroväckande fräsch i sin vinkel. Walter är ingen ond person enligt honom själv och slits nästan sönder i sin inre kamp mellan begäret och viljan att leva ett vanligt liv. "When will I be normal!" skriker han till sin psykolog och kräver en etikett och ett slut. Att hans övervakare placerat honom med lägenhetsfönster mot en lågstadieskola gör det inte lättare.
  Att så nära inpå få Walters sätt att se på livet och hans vridna sexualitet är obehagligt och samtidigt intressant. Filmen levererar inga svar och vågar knappt ge sig på ett försök till bakgrund eller förklaring, men lyckas ändå ge en insikt som är mörk att bära.
  Kevin Bacon är perfekt som glåmig, tystlåten och psykiskt instabil. Han spelar strålande bra i sina ensamma scener och är otäckt mänsklig tillsammans med Kyra Sedgwicks (Bacons fru på riktigt) rollfigur Vicki, som långsamt långsamt lyckas öppna upp den tillknäppte Walter.
  The Woodsman är ingen film för den som rosenrasande skriker om kemisk (eller fysisk) kastrering eller tror på offentlig piskning av pedofiler. Men för alla oss som tror att även förövaren kan lida av sitt brott och faktiskt vill bli hjälpt och botat, är filmen tragiskt ärlig.

Musikfilmer på Popcornfestival

Ikväll drar festivalen Popcorn, som en gång startades för att konkurrera med Stockholms Filmfestival, igång! Precis som det varit det senaste åren är det musikfilmer som står i fokus. Platsen är Södra Teatern på Södermalm och priset (endast!) 60 kr, för medlemskap, och sedan 50 kr per biljett.
  Popcornfestivalens exekutiva producent, Petter Mattsson, säger till DN:

Vi fungerar ju inte som andra festivaler, vi gör inte hela Berlin-Cannes-Venedig-filmfestival-snurren och letar efter filmer där. Utan utgår från de artister vi tycker är bra.

Jag tycker att Popcorngänget har en skön inställning. Man måste inte hela tiden visa de största och nyaste filmerna - och man kan våga ha en festival utan att tillfredställa de svårflörtade cineasterna med asiatisk film. För mig är Popcorn en chans att se musikdokumentärer som man annars aldrig får se på stor duk.
  Eftersom jag själv inte hunnit gå igenom filmprogrammet ordentligt tänker jag här helt fräckt lista de filmer som DN (idag) tycker att man inte borde missat.

The devil and Daniel Johnston
Manodepressive Johnston har åkt in och ut på mentalsjukhus så många gånger att han inte säger särskilt mycket, men genom vänner, familjemedlemmar, gamla videofilmer och kassettinspelningar tecknas ett kärleksfullt, skrämmande och rörande porträtt. Under festivalen visas också en utställning med Johnstons konst i Södra Teaterns foajé.

George Michael: A different story
Det skulle så lätt kunnat bli ett inställsamt porträtt av en världsstjärna, men Michael är förvånansvärt rolig och öppenhjärtig när det gäller Wham!, rättegången mot Sony, den världsberömda onaniincidenten i Los Angeles som ledde till häktning och känslan av att vara flickidol och världens största popartist - samtidigt som man misstänker att man är bög.

Kate Bush: at the Hammersmith Odeon
Efter att ha sett den här ambitiösa blandningen av pantomim, nycirkus, science fiction-musikal och popkonsert kan man förstå att det här blev den engelska sångerskans enda turné. Samtidigt som det är väldigt synd att det blev så. För väldigt få som sjunger som Kate Bush.
 "Searching for the wrong-eyed Jesus"
Rocksångaren Jim White ger sig ut på en road trip genom den amerikanska södern i jakt på dess själ. Några skitiga diners, fängelser och vägskäl senare kommer han ut med en märklig dokumentär om musik och tro.

No direction home
Två ikoner möts. Men trots att Bob Dylan och Martin Scorsese hör till de mest sönderanalyserade konstnärerna under den senaste femtioårsperioden lyckas de på något sätt plocka fram osedda sidor hos varandra.

Missa inte mitt och Flx tips på hur man överlever en filmfestival!

The Shining som familjefilm

Jag vet att de här filmerna är lite smågamla vid det här laget - men de är så bra att det inte skadar att pusha lite extra för dem.
  Titta och njut!

The Shining som familjefilm
West Side Story som zombiefilm
Titanic som skräckfilm

Självklart har killarna bakom filmerna en egen blogg.

Mean Creek: skönhet & mobbing

Regissören Jacob Aaron Estes är bara 32 år gammal och Mean Creek (2004) är hans första långfilm. Ung och hungrig och med en barndom i det moderna USA är det här en rätt tänkbar filmdebut. Filmen är antagligen inte självbiografisk, men består säkerligen av en hel del verkligt stoff.
  Storyn är följande: Sam (Rory Culkin) är mobbad av en äldre kille, George (Josh Peck), i plugget och efter att han beklagat sig inför sin storebror Rocky (Trevor Morgan) bestämmer sig denne för att tillsammans med några kompisar spela George ett spratt. Hela gänget ger sig ut i en båt på floden och allt går givetvis åt helvete.
  Det är omöjligt att se den här filmen utan att tänka på Stephen Kings barndomsskildring Stand by Me (1986). Och även om DN:s Johan Croneman tycker att det "är en tragisk jämförelse" - så är det enligt mig inte helt fel. Båda filmerna handlar om unga amerikanska män som lever djupt nere i barndomen men som under en dags utflykt snabbt rycks upp till vuxenvärlden. Mean Creek är, som sig antagligen bör med åldersskillnaden mellan filmerna, mörkare och hemskare än sommarmysiga Stand By Me. Men Mean Creek känns ärligare och betydligt mer personliga är Stand By Me - och rollbesättningen är givetvis underbar.
  Josh Pecks George är vidrig och trevlig på ett högst mänskligt sätt och lillebror Sam så där ärligt mjuk och rakt igenom snäll som bara små barn med insikt kan vara. Att bygga en hel films ensamble på skådisar födda på 80-talet är kaxigt, framför allt när man inte bara använder sig av lättköpta Hollywoodnamn.
  Förutom rollbesättningen är fotot filmens andra styrka. Allt är väldigt vackert utan att bli tillgjort eller påklistrat. Det är som att kameran då och då vilar i naturen utan någon given anledning annat än att ge oss en äkta känsla av eftermiddagssol och flodflugor.
  Filmen börjar bra, håller sig bra men faller lite på slutet. Kanske är det manusets fel, kanske är det regin, kanske blev ungarna trötta. Kanske är Jacob Aaron Estes för mycket amerikan för att göra en sådan här film utan att slänga in några moralkakor och förenkla.
  Mean Creek är en bra film, men har blåsts upp till en fantastisk i media - och det beror antagligen på att den här typen av film bara dyker upp ungefär vart 20:e år. Missa den inte.

Elija Wood med gigantiska glasögon

Jag ramlade över en söt trailer häromdagen. Det är bedårande Liev Schreibers regidebut, filmen Everything Is Illuminated, med en trulig Elija Wood i gigantiska glasögon i huvudrollen. Mysigt!
  Att Schreiber nu satsar på regi tycker jag är lite synd, även om filmen säkert är väldigt bra. Jag tycker att han precis har börjat göra bra ifrån sig som skådis. Nåja, en film betyder ju inte att han ger upp skådespelaryrket.
  Everything Is Illuminated handlar om Jonathan, en ung judisk författare som ger sig av till Ukraina för att hitta kvinnan som räddade hans farfar från nazisterna under andra världskriget. Under sin resa möter han Alex (Eugene Hutz, frontfigur i tokbalkanbandet Gogol Bordello) en tolk som ger sig sjutton på att hjälpa honom på vägen. Filmen är baserad på Jonathan Safran Foers bok med samma namn. Bakom filmens fotografi står Matthew Libatique (Requiem for a Dream) så vi kan nog vänta oss en hel del snygga bilder.
  Att en sådan här film kommer från USA, det är tydligt att Schreiber själv försöker att göra upp med sina judiska rötter, känns ovanligt och lite udda. Det gör inte nödvändigtvis filmen bättre, men ger helt klart en mer ärligt touch än vad till exempel spektaklet Life Is Beautiful (1997) gjorde.
  Elija Wood och hans stora glasögon, då? Jodå, de klär honom faktiskt. Och eftersom hans roll är mer eller mindre stum i filmen så antar jag att det är hans groteskt uppförstorade ögon får tala.
  Hur som helst så ser jag fram emot den svenska premiären!